De forsta dagarna

Då har de första dagarna gått och intrycken är många, finns så mycket att skriva om så det är svårt att välja vart man ska börja och ta med. Har redan tillrackligt for att skriva en mindre novell.

Flygresan gick väldigt smidigt, lite segt att sitta instängd på planet Bryssel-Entebbe som tog 11h. Men servicen på planet var bra, hela tiden kom de med mat och man kände sig född som en gris och tillägg då att man inte fick röra sig på det så kände man sig lagom uppsvullen. När vi kom ut från flygplatsen stod Kaiza och Thomas och väntade på oss. Kaiza är Sam’s bror (vars familj vi känner i Sverige) och Thomas är Kaiza’s arbetskollega som vi ska bo hos de kommande veckorna. När vi landade var det redan mörkt ute så såg inte så mycket av landskapet under den timmes långa bilfärden till vår bostad. När vi kom till huset fick vi hälsa på de andra som bor här vilka är Thomas två systrar Dorothy och Alexandra, Alexandras dotter Maria, Thomas brorson David samt en hushållerska. Maria är 5 år och väldigt nyfiken på mig och Mats och vad vi är för ena, springer titt som tätt in på vårat rum för att se vad vi har för oss och vad hon kan hitta för spännande saker härnäst.

Vi har de första dagarna försökt lära oss lokalisera oss, skaffa Ugandska mobil nr, få ett grepp om valutan vilket är svårt. Dock så blir det många missförstånd och ofta vi står förvirrade och ser vilsna ut, vilket iof inte är så dumt då folk kommer fram och frågar om de kan hjälpa oss.

Vi redan hunnit träffa vår kontakt Susan nagra ganger. Forsta dagen vi skulle träffa henne börjar med att både jag o Mats försover oss får i all hast slänga i oss frukost oh bege oss iväg tillsammans med Thomas mot Mulago Hospital, precis vid Makerere University, där vi ska leta upp Susans kontor. Som tur var så var det inte de trafikstockningarna som det ibland kan vara och vi kom i god tid. Allt verkar mycket lättare nu när vi är här men verkar fortfarande inte som att Susan förstå vad vi är ute efter men tror att vi ska kommer att fa ut det vi ar ute efter pa avdelningen. Susan är dock trevlig och hjälpsam nu när vi är här och kan prata öga mot öga. Vi träffade en läkarstudent från Tysklan, Simon, som vi umgåtts en hel del med under dagen. Straxt efter att vi mött Susan fick vi en rundvandring av en student som visade oss sjukhuset och lite av universitetet. Är ett väldigt stort sjukhus, har ingen liknelse med Sverige men är än så länge det största sjukhuset jag sett. Påminner i stort om sjukhusen i Sverige med uppbyggnad och den gång som gäller för patienterna iaf vad vi än så länge sett dock med en väldig skillnad i standard och kommunikationsmöjligheter som t.ex datorer. Eftermiddagen ägnade vi åt kaoset i staden och försökt att få en liten känsla för lokalsinne.

Redan på tisdagen borjade vi folja med ute pa avdelningen for att se hur de jobbar. Nar vi kom dit visade det sig att ingen verkade veta att vi skulle komma, vad vi gjorde dar eller vad vi ville. Men efter att ha forklarat vilka vi ar och vad vi ar har for att gora sa har det itne varit nagra store problem da alla ar valdigt hjalpsamma. Sa denna vecka ska vi folja med i arbete och forsoka se hur de jobbar, se hur allt fungera och skaffa fler kontaker och borja kolla om det ar ok att gora vara intervjuer.

I mandags foljde vi med pa med pa rondarbete och traffade tva Osterikiska lakarstudenter (valdigt manga lakarstudenter fran andra lander har) som vi hangt ihop med lite. Foljde med dem till en organisation som jobbar med att hjalpa patienter utan anhoriga och hjalpte till lite. Skillnaden har fran sverige ar att de anhoriga skoter om den som ar sjuk da det ofta ar brist pa personal och att kulturen verkar vara sadan. Sa alla de som ar pa sjukhuset och inte har anhoriga eller ar foraldralosa far i stort klara sig sjalva, ingen som tvattar, hjalper eller bryr sig om dem.

Idag har vi traffat nagra av sjukskoterskorna pa avdelning och presenterat oss och foljt dem lite.

Finns så mycket mer att ta med men det kommer i framtida inlägg.

Fridens Lilja