Kaos och en annan Verklighet

Nu har vi gått med sjuksköterskorna på den avdelning där vi ska göra intervjuerna. Tog ett tag att få de på avdelningen att förstå att vi faktiskt är sjuksköterskestudenter och inte läkarstudenter. Då ingen på avdelningen direkt har hand om oss eller är utsedd att handleda oss så har vi på egen hand presenterat oss för de vi sjuksköterskor vi träffat och hört efter om vi kan följa dem i deras arbete några dagar, vilket inte varit några som helst problem. Skillnaden i arbetet här nere både skiljer sig och inte skiljer sig från hemma. Här gör läkarna mer av det praktiska än hemma som t.ex. blodprover. Men man har ända rätt bra utrustning till det man ska göra men betydligt sämre tillgång till saker i antal och i förråd. På avdelningen där vi är har man en sektion för njursjuka, en för lungsjuka och en för hjärtsjuka. Man är ca 4 st sköterskor som hjälps åt på ca 80 patienter, men då är det även ett gäng ssk studenter samt ett gäng läkare. Så idag har vi varit med från början av en ”vanlig” dag. Börjar med kaos, så mycket människor på avdelningen då varje pat har ca 2-4 familjemedlemmar med sig. På morgonen kommer de patienter som blivit ”sorterade” till vår avdelning, som pat får man för egen hand ta sig till den avdelning man ska till. Så bara att i allt detta kaos sortera in och hitta plats till alla är ett kaos. Runt och under sängarna ligger bunkar, tallrikar, filtar, väskor mm. Sen så är ju även ronden under förmiddagen, dock utan att ssk medverkar pga tidsbrist. Verkar inte direkt finnas något patientansvar eller som så att man ska ha koll på vissa patienter. Finns inte så att man kan koppla upp en pat på skåp för att övervaka eller liknande utan mer så att man får klara sig för egen hand om det mesta. Läkarna går runt och gör sina bedömningar, ordinerar de saker som ska göras och personalen på avd fixar sedan dessa saker. Idag på förmiddagen dog 4 pat inom en timma utan att det knappt märktes, ingen som direkt roppar till för att inleda HLR, stabilisera läget eller liknande. Ena stunden kan man vara hos en pat och några minuter senare är han/hon död. Iof inte sett jätte mycket av verksamheten ännu men verkar vara så här det är. Man gör så gott man kan med det man har.
Har under dagen hjälpt till med lite små saker samt försökt att inte vara allt för mkt i vägen. Man inser snabbt att man inte kan förändra världen i ett ögonblick eller hjälpa alla men förhoppningsvis kan man göra dagen eller närmsta timme lite bättre för någon iaf. Sen lite läskigt att så många har HIV/Aids, vid inskrivning på avdelningen kollar man om pat har HIV och om inte annat tar man prover för att kolla upp det, verkar som att iaf ¼ av patienterna har HIV.

Kaos ses i så många olika former här nere. Trafiken är helt klart ett under i sig och inte undantaget kaos stämpeln. Kanske finns några skrivna regler någonstans i en dammig bok men här är det helt klart ”survival of the fittest” som gäller. Olika fordon tar sig fram och tvekar inte på att pressa sig in i trafiken om det så finns en antydan till lucka. Och tuta gör man inte direkt för att varna för något utan känns mer som något man gör när man inte kämpar sig fram i köerna. Så väl hemma sen igen kommer man väl inte reagera på att någon tutar. Sen blir det ju inte lättare av att man kör på vänster sida av vägen, många gånger man är på väg ut över vägen när man anar att något är lurt och varför man inte ser några bilar komma från vä, förmodligen för att de har fullt upp med att inte köra på en från höger! :S Men man kommer in i det med efter ett tag. Känns som ett under att trafiken flyter på så bra som den faktiskt gör, på något charmigt och underbart sett funkar det rätt bra och än så länge inte sett en ända bil/moped krocka.

Nu i helgen Lö-Må ska vi tillsammans med Sebastin och Mathias (läkarstud från Österrike) åka till Murchison Falls där det ska finnas väldiga vattenfall, regnskog, rikt djurliv i det fria och en fin nationalpark. Den ligger ett par timmars resande från Kampala så tanken är att skippa de ordnade turerna som fixas och på egen hand försöka ta oss fram och se vad som händer och vad vi hittar på, mer äventyr så! ;)

Fridens