Analysernas mål, långt in i dimman

Ja så känns det nästan nu. Vi har fått våra intervjuer och transkriberingen är klar, bara resten kvar nu. Inte så bara har vi märkt, har nu börjat sätta oss in lite mer i hur vi ska analysera vårat material och satt oss in lite mer i metoden. Ja va ska man säga, skratta eller gråta, hopp eller förtvivlan? Ungefär så det är här nere och med denna uppsats, eller ja så mina polare som redan gjort uppsatsen också brukade beklaga sig så nu är det min tur. Har börjat läsa igen alla text som i ett material, är nästan 60 sidor vi skrapat ihop på våra intervjuer. Och lite lagom osäkra på hur vi ska kunna få ihop något av allt detta så igår kväll ringde vi vår handledare. Var rätt skönt att tala med henne och dämpa det orosmoln som börjat torna upp sig. Nu känns allt lite greppbart igen och vi ska börja med nya tag. Fick idag även ett mail med kommentarer från vår handledare med kommentarer så har en hel del att göra nu dagarna framöver. Börjat inse hur mkt det faktiskt är att göra med denna uppsats..

Har en del oklarheten kvar att ordna upp med Susan och skolan och det sätt saker och ting fungerar på här nere. Allt på avdelningen har fungerat bra, till stor del tack vara att vi själva tagit tag i saker och ting, men en del administrativt och byråkratiskt skit snack som jag verkligen tröttnar på nu då det måste klaras av innan vi åker hem igen. Är allt från att saker och ting ska fixas och hela tiden skjuts upp på grund av undanflykter och att man här nere inte gör det man ska när man ska det. Ett lysande exempel för att belysa hur det kan var här nere är hur läkare som har planerade operationer men helt plötsligt ”känner nog inte för någon mer operation nu, åker till stan istället”. Detta är ett exempel på något och en inställning som tyvärr genomsyrar mycket av samhället här nere fort man kommer upp lite i hierarkin. Visst ger nog en väldigt mörk bild just nu men ibland tar tålamodet slut. Finns helt underbara eldsjälar här nere också som sliter och gör underverk med de små medel och tillgångar som finns. Har nu idag efter lite på pushningar kommit i kontakt med, vad det verkar som, rätt kille för att fixa några saker. Och vips så är det inga problem när man väl står öga mot öga och vi ska komma tillbaka imorgon.

Idag har vi varit på den avdelning vi hållit till och tackat för att de har hjälpt oss och visat oss deras arbete. För att visa vår uppskattning hade vi hade köpt med oss bakelser till deras eftermiddagsfika vilket uppskattades mycket. Var även och hälsade på Lisa på hennes arbetsplats, hon jobbar som dr på infektion och sysslar med HIV/Aids patienter. Hon visade stället, hur det var uppbyggt och hur de jobbar, vilket var mycket imponerande måste jag säga, mkt fokus på att hjälpa och stötta patienterna i vardagen. Hade även ett ställe där de satt och jobbade och tillverkade små smycken, souvenir dit vi ska tillbaka och handla lite för att stötta dem.

Börjar verkligen sakna att ha tillgång till bra och regelbunden träning. Den fullständiga och totala utmattningen som fås på Thaiboxningen på ”Primat Lounge” hägrar i minnet. Men då även ”Mattan” ”T-Bone” även för oss dödliga är känd som ”Mats” är fast i träningsträsket så har vi faktiskt ett träningsschema vi kämpar på rätt bra med här nere, så att man inte ska falla helt o hållet i fysiskt förfall. Är ett upplägg med målet att man ska fixa 100st armhävningar i följd, precis avklarat 70 i ett set! Det du brorsan ;) annars så brukar vi promenera en hel del, många här nere åker taxis, special hire eller Boda-Boda vart man än ska men vi knallar allt på genom staden och de mål man har. Ibland förundras de över de promenader vi tar och att vi inte istället åker när vi ska någonstans. Och då är det ändå inga maraton vi vandrar, om vi går en sträcka på 20-30 min så är det tillräckligt för att folk ska höja på ögonbryna! Med träning följer kost, vilket inte är så lätt som man kan tro att hålla sig till ett bra och varierat matintag. Mycket av den mat som finns här nere är olika former av snabbmat med pommes till eller andra friterade tillbehör. Ofta kan man få hyfsad mat i någon av matsalarna på sjukan men då i form av kanske ris, matbananer, någon form av mjöldeg/klump tillsammans med kyckling, bönor, fisk eller kött. Men ska inte tro att det ät mkt kött på de stackars matbitarna, kycklingen är mest ben, fisken är mest ben med ett stort huvud och köttet även det mest ben så energi i form av kolhydrater finns det gott om.

Klädseln inför bröllopet, som är nu på lördag, är även det nu fixat,. Så fram tills dess är Bakgrund till uppsatsen som gäller och gräva ner sig i träsket med Vetenskapliga Artiklar.

Slänger upp några foton från staden, slumen och några till från Raftingen.

Solskyddsfaktor är bra att ha, Nilen brände som bara den, Fråga Mats lår som lyser i en härligt röd nyans, insåg snabbt att faktor 8 inte räckte utan lånade till oss lite faktor 30, och var gränsfall att det räckte.

"And I Saw God Cry In The Reflection Of My Enemies"

Ssese Islands

Detta inlägg är nu lite gamalt men inte blivit tillfälle att slänga upp det tidigare. Är nog en 3 helger sen när vi gjorde denna resa nu så är kanske skriven som att det var igår..

Helgen som var bestämde vi oss för att tillsammans med Björn fly från storstadens smuts, kaos och förorenade luft. Siktet var är Buggala, en ö i ögruppen Ssese Islands som ligger ute i Victoriasjön, där vi även hört att man ska kunna bada trots parasiterna som finns i Victoriasjön, de gräver sig tydligen in i huden för att leta upp vår kära lever och där inredda ett hem!
Att resa i detta land är inte en dans på rosor, så även inte denna gång, men resorna blir så här i efterhand rätt roliga ändå, men långt från roliga när man väl är där. Det ska från granstaden till Kampala, Entebbe, gå en färja som går direkt till Ssese Island och just den ö vi siktat in oss på. Dan innan vi ska åka får vi reda på att denna färja är trasig och är på reparation. Detta stoppar givetvis oss inte från att ta oss till ett ställe vi fått beskrivet som helt otroligt vackert och avskilt. Så istället för den korta vägen på ca 3-4h tar vi en längre resa som slutade på ca 7h. Vi träffas kl 11 på fredagen och planen är att ta oss landsvägen en bit ner i Uganda till Masaka, där byta färdmedel mot en hamn i Bukakata där avståndet vattenvägen inte är så långt från fastland och vår ö. Från denna hamn ska det vid kl 16 gå en båtfärja som vi kan åka med för att väl över på något sätt korsa ön på långsidan så att vi hamnar på rätt sida och vid byn Kalangala där det ska finnas ett gäng resorter.
Så inne i Kampala hittar vi en bus som säger sig gå mot vår riktning och ska avgå så fort vi hoppar på. Icke sa nicke! När vi betalt och suttit i närmare två timmar trångt och svettigt, då rullar bussen och vi kollar ängsligt på klockan, 3h tills färjan går. Inser även efter någon km att vi hamnat på förmodligen den sämsta buss av bussar, den går långsamt, orkar nätt och jämt upp för backarna och tar sats i nerföra, är mkt kuperat så många kullar att ta sig över. Buss efter buss kör om oss och chansen att hinna med färjan krymper för varje kulle vi kämpar oss upp för. Börjar vänja oss vid tanken på att leta upp ett alternativ till färjan framme vid hamnen. Anländer till Masaka där vi tar oss till en taxipark, förhandlar lite om priset för att ta oss till hamnen och klämmer sedan in oss i bilen, tre personer fram och fyra i baksätet beger vi oss tillslut iväg. Chauffören kör galet fort, i en bit över 100Km/h dundrar han fram på grusvägarna, förbi by efter by, cyklist efter cyklist för att ungefär halvvägs stanna av ett obehagligt ljud från motorn. Chauffören går ut och lyfter på motorhuven och rynkar på pannan. Efter lite pill och försök med att springa igång bilen ger vi upp och börjar kolla efter andra fordon på vägen för att eventuellt kunna lifta. Rätt som det är dyker det upp en mindre lastbil med öppet flak som vi får åka med för en billig penning. Sagt o gjort hoppar vi tre upp på flaket, tillsammans med en far och hans två arbetande söner och med en väldans massa säckar socker. Konstigt nog den delen av resan som känns mest säker och tillförlitlig, rätt härligt att sitta med vinden susande genom håret och se på landsbygden från ett lastbilsflak. Väl framme i hamnen, vid ca 17 tiden ser vi hur färjan vi skulle med nästan redan är över. Så istället fixar vi en fiskebåt som kör oss över. Fiskebåtarna här nere är inte så små utan tänk er en trä eka, säkert 15 m lång, 2m hög med en utombordare på, faktiskt otroligt stabil i vattnet. Sen går saker ting rätt smärtfritt. Väl framme på vår ö är det som att komma till en oas, inga som springer efter en och vill ha något i utbyte, knappt att människorna märker att tre vitingar klivit i land, härligt värre. Tar oss ytterligare ca 1h att ta oss till den resort vi bestämt oss för och anländer precis i skymningen. Gör inte mkt mer än att kommer till ro i vårt boende, äter, tar några ”kalla” och i säng för att invänta morgondagen och få se hur det ser ut i dagsljus.
Visar sig vara ett mindra paradis med lång vit strand, lite folk, fiskare och fiskebåtar och lite backpackers. Så blir en helg utan klocka, stress, uppsats och med strålande väder hela lördagen med en bok i handen.
Gick på lite upptäcktsfärd in i skogen. Hade hört talats om någon genväg genom skogen upp till toppen på ön där det ligger en liten by som vi åkte genom på vägen till vår resort. Så hör oss för om i vilken riktning denna genväg ska finnas, får höra att de flesta brukar ha med sig en guide när de ska gå i skogen, phh tänkte vi, tre killar med äventyr i sikte, inte behövs det någon guide, så långt är det ändå inte till byn och ska ju finnas en stig någonstans. Så med vattenflaskan redo och ett par oslagbara Converse på ger vi oss iväg. Fick någon gånger känslan av att en guide kanske inte varit helt fel. Men hittade tillslut ngt som liknade en stig, och kan ju säga att skog/snår/tät vegetation här nere inte är i närheten av hemma, om man går med en lucka med 3 meter mellan varandra är det knappt man ser den framför en. Vid något tillfälle tog ”stigen” slut och det gick inte att fortsätta för denna täta mur av vegetation. Men efter lite å och men så hittade vi rätt stig och kom upp på toppen.

Hemfärden tillbaka till Kampala tog även den mer eller mindre en dag. Sö kl 8 är vi i en liten ”hamn” där vi ska åka i en av dessa fiskebåtar den längre färden över Victoriasjön till Entebbe, istället för den krångliga väg vi tog till ön. Denna dag var det lite småtaskigt väder med gråa moln och vindar som tilltog. Resan tog en 4h och under dessa fyra timmar hade vi 5 motorstopp där vi flöt planlöst på sjön (ett mindre hav), som vid det här laget börjat gå lite vit. Båten har med sig två utombordare, vilket vi kanske skulle ha reagerat över det lite tidigare för kom inte långt innan vi fick första motorstoppet. Efter 4:e stoppet ger de upp på den motor som var påkopplad och byter, denna motor la bara av 1 gång ;)








Testade även under denna helg på att svinga mig fram i en lian, just det lian. Barnasinnet tog helt över när vi var ute och promenerade och ner för några av träden hänger helt perfekta lianer och frågan ”håller de verkligen” dök genast upp. Sagt o gjort, de håller! En sak att bocka från ”Listan att göra innan... ”slänga sig fram i en lian” check.


”Vem är störst o starkast i skogen ...”

Amores Perros

Transkribering, Magsjuka, Rafting och Hundar

Denna vecka har vi trots allt fortsatt med intervjuer och transkribering. Är nu uppe i 5 intervjuer som är transkriberade och klara och har tänkt att klara av den 6:e och eventuellt sista nu om två timmar, wohoo. Vårat upplägg har i stort sett varit att dyka upp på avd, leta upp Margaret (huvud ssk som hjälper oss) och sen har hon valt ut någon åt oss att intervju. Kanske verkar lustigt att inte bestämma och boka in tid i förväg men kvittar om man försöker och lägga upp en plan eller bestämmer ngt med någon här nere för håller ändå sällan, inte än så länge iaf vad jag varit med om, som nu ikväll dök vi upp på avd och skulle ha gjort vår intervju med kvälls sköterskorna, vilket givetvis inte gick för var ju plötsligt bara en som jobbade och inte två som det skulle ha varit. Man kan stå och prata med någon, bestämma ngt och sen följande dag när man dyker upp mötas av ”ja just det” rätt frustrerande när man försöker att iaf göra någon typ av planering. Som denna vecka var vår plan var att bli klara med intervjuerna men har två gånger dykt upp på avdelningen och gått därifrån utan någon intervju trots att dessa dagar ska ha funnits folk att intervjua men sen inte varit där när vi kommer.

Har denna vecka haft andra slängen av magsjuka, underbart, NOT! Känner sig energi- kraftlös och som en härlig baksmälla som inte ger sig i första taget. Men nu har det gett med sig och maten stannar kvar där den ska och krafterna är tillbaka. Vilket behövdes till lördagens strapats. Var och gjorde en dags Rafting på Nilen, As ballt! En hel dag paddlandes på Nilen, ta sig förbi forsar och fall, för de som gjort rafting så var det ett bra gäng forsar som klassas som 5:or. Vi var ju givetvis inställda på att köra fullt ös och hitta likasinnade för att få en båt som ville satsa, man är ca 6-8 pers/båt. Hittade redan på bussen ett gäng i vår ålder och som ville satsa fullt på dagens forsar. Så började dagen med frukost på ett camp tillsamman med alla andra, var ca 60 pers som skulle vara med idag så var nog en 6 båtar. Sen bar det iväg. Väl ute på Nilen börjar vi med genomgång med vår guide som vi blivit tilldelade, som vi övertygade om att vi ville satsa på de stora vågorna och forsarna ;) efter lite genomgång om hur vi skulle göra i olika situation, som när båten välter, man flyger ut eller sugs ner i forsen så började det. Redan i första forsen (klass 5) så flög fyra av oss ut, otroliga krafter och helt omöjligt att hålla sig kvar för oss fyra som satt fram. Lite läskigt när man sugs ner i strömmen, inte vet vad som är upp eller ner och känner någons fötter mot huvudet. Men efter ett par sekunder så ploppar man upp, skönt med en bra flytväst men långa sekunder. Så fortsatte dagen och föll/flög ur totalt fyra gånger tror jag. Då vi var den båten som ville satsa mest och visat att vi kunde klara av ett par bra forsar fick vi efter lite övertalning ge oss på en ström som inte var tänkt för dagen (även denna klass 5) med namnet ”Chop suey”!! Ni som kan er musik kan föreställa er vilken låt som for i huvudet och hur peppande det var. Så dagen fortsatte som det, lite lagom stekt av solen, åt lunch i båten. Efter ca 7 h steg vi iland, lagom full pumpade med spänning, adrenalin och en bra dos Nilen vatten i magen. Därefter åkte vi till en camp på en kulle precis ovanför Nilen där vi åt grillat, drack ett par öl, umgicks med massa folk från dagen, kollade på en inspelad film från dagen, blev en lite små sen kväll. Snackade en hel del en rackarns trevlig amerikan och austrilensare. Så idag bara tagit det lugnt på den camp där vi sov och sen tagit oss tillbaka till Kampala för att nu äta lite och förhoppningsvis få vår intervju senare.

Annars går allt i sin lilla takt här nere, tidiga mornar sena kvällar, långa dagar korta nätter, lugnet där vi bor - kaoset i stan. Bra mat – dålig mat, gasande sol - skyfall från himlen, tider som hålls – tider som inte hålls, trafikstockningar – fri väg and so on.

Hundar är bara för underbara, tveklöst, rättframma, trogna, lojala, utan baktankar och utan att kräva något i gengäld. Här i huset där vi bor fanns det när vi kom en fruktansvärt skygg och blyg liten tik. Men efter en två veckor så hade ja lyckats charma henne till att våga komma och hälsa, även om hon beter sig mkt underlägset. Men nu möter hon oss dagligen vid grinden viftandes på svansen. Andra veckan så skaffade även en av systrarna i huset en härligt vild liten hundvalp. Den behandlas väl sådär och är instängd i någon form av hönshus en hel del av dagarna så brukar på kvällarna släppa ut honom och busa lite.

Nu i veckan reagerade både jag och Mats av att vi två kvällar i rad inte mötes av tiken vid grinden och inte heller såg henne runt huset. Nu vet vi varför, tillökning i familjen! hon har ett liten skyffe som finns på tomten, där hittade vi henne liggandes och fullt upp med ca 6st helt underbara valpar. Kommer nog bli till att spendera en hel del tid med dessa små under.

I veckan har det regnat en hel del och det börjar märkas att regnperioden är på inmarsch. Har de senaste dagarna kommit en regnskur lagom till eftermiddagen, kommer som på beställning.

”Man får vara glad o finnas till o vara en hund”

Easy Coming, Easy Going

Så då börjar saker o ting att normalisera sig och återgå till det normala. Efter att ha hållit oss i Bunga i två dagar började Jag o Mats o bli rastlösa så tog oss igår in till stan för att kolla hur läget var. Liftade med en kille som var fruktansvärt trevlig. Satt o pratade om situationen och han förklarade lite bakgrund för oss. Bl.a. att det varit ett missnöje med regeringen en längre stund och detta var den utlösande faktorn för ngt som legat i pyrt en längre stund. Och Morsan och farsan, lugna, vi åkte till ett område som vi hört skulle vara lugnt ;)
Allting verkar som att det snabbt blossade snabbt upp men verkar nu snabbt ha avtagit. Delvis då det är utökat med antalet säkerhetsposter i stan samt att man ser fler militärer i stan nu också mm. Hör att det fortfarande är lite oroligheter i några av förorterna och så sent som igår var det fortfarande skottlossning i visa områden. Verkar som att under de senaste dagarna har ett 30:tal bilar blivit brända, någon buss och lastbil, flertalet polishus/utposter, två stormarknader, i dagsläget är det 14 personer som mist livet, man har misshandlat människor som ser ut att komma från ett visst område och inte ser ut att vara Mugandier, man har arresterat ca 550 personer runt om i området mm.

Från det ena till det andra, Thomas som vi bor hos är väldigt religiös och ser det nog lite som sin uppgift att under vår vistelse här nere göra både mig och Mats till bättre Kristna, vilket märks en hel del i hur han talar i våra konversationer. Samtalar mkt om religion och det märks mkt i hans resonemang att han är väldigt starkt troende. Han har länge velat att vi ska följa med till kyrkan här nere så idag på förmiddagen tyckte vi det var dags. Var lite annorlunda jämfört med kyrkan i Sverige, här nere svävar man med händerna, säger halleluja och ”god bless you” i var och varannan mening. Var en väldigt stor kyrka vi var i, inte redigt en kyrka som hemma utan mer som ett mycket mycket stort hus. Lite svårt att höra och förstå vad som sades då prästen först talade Luganda för att en annan sen översatte till Engelska men de talade i mun på varandra, lägg sen till att det ekar i lokalen, blev ett enda surr, iaf som jag o Mats upplevde det, alla andra förstod mkt väl vad som sades. Men mcyket härligt sjungande blev det och en livlig kör som sjöng för glatta livet.
Mitt på dagen kom Elisabeth och hämtade upp oss och vi åkte ut på landsbygden för att besöka hennes far. Vi träffade både Elisabeth och hennes far när de var på besök i Sverige i våras så var mycket kul att träffa dem igen. Hennes far bodde på en form av gård med en hel del tillberörande land, verkar som att han har en hel del projekt igång, han har kor, grisar, hönor, odlar en hel del olika saker på sina marker och har bl.a. en volontär från Kina/Japan som är där för att lära folket att odla ris. Åt även där lunch som var redigt god, typisk ugandisk. Var ris och Matoke (Mat bananer som man kokar, och nej, inte såna bananer som vi har hemma på Hemköp) tillsamman med en kycklinggryta och en gryta av rökt fisk i en jordnöts sås och självklar det suveräna brödet chapiati *mumma. Redigt gott, den bästa Matokin jag än så länge smakat. Tog även upp med honom att vi inte lyckats komma över någon bananöl. Detta bara måste testas, bara grejen att man kan brygga öl på banan är enorm, måhända låter det småsint men det ligger faktiskt högt på listan att göra här nere och jakten den fortsätter, skam den som ger sig!
Det var helgen och nu dags o återigen att hugga tag i skola och plugg i väntan på nästa äventyr, finns alltid ett äventyr närmare än vad man tror, man måste bara ta på sig de rätta glasögonen för att finna dem ;)



Ikväll är det dags för att laga mat ihop med våra andra svenska kollegor, spaghetti och köttfärssås står på menyn.

"Every step that you take
Could be your biggest mistake
It could bend or it could break
That's the risk that you take"

Riots – Upplopp!

Detta blir det langsta inlagget an sa lange men gar inte att korta ner for att en bild av vad som hander har nere ska kunna ges.

Tänkte skriva och berätta om att det igår 10/9 var en del oroligheter här nere. Känns lite som ngt man ser på nyheterna eller ser på film.
Bakgrundshistorian verkar vara något i stil med att en stamkung skulle ha åkt till en stad denna dag men att primärministern inte tillåtit detta då det fanns risk för att bryta någon fred och man har för detta satt upp vägspärrar. Verkar som att man har en regering här nere som styr landet, men att det i landet finns olika Kungar för olika klaner/stammar mm. Detta var en av kungarna för centrala Uganda, Bugana eller ngt dylikt, han verkar mkt omtyckt av folket och har många anhängare. Så detta utlöste på ngt sätt ett upplopp i Kampala och även runt om i landet som jag fattade.

Vi satt på ett internet café i utkanten av stan, mellan sjukhuset och centrum, som vi ofta är på, tillsammans med Mats, Nicklas, Frida, Sanna och Marlen (andra svenska ssk studenter vi umgås med). Caféet ligger utmed en av de större vägarna och har stora glasrutor som väggar. Plötsligt ringer Alexandra (en av systrarna i huset) mig och säger åt mig och Mats att genast lämna stan, att ta en taxi direkt. Förstår inte redigt varför eller vad som hänt men att det är ngt dåligt som är på väg att hända/utvecklas. Tycker att det verkar lite överdrivet när jag inte förstår varför och vi sitter o fikar i väntan på att gå bort till Thomas ”Wedding Meeting”. Men hon verkade väldigt orolig för oss när jag nämner att vi fortfarande är i stan ”that is not god, not god”. Jag berättar för de andra, som märkt av mitt samtal och Nicklas ringer och hör sig för med en vän. Får reda på att det är någon form av upplopp inne i stan. Jag o Mats börjar packa ihop våra saker och tänkte försöka ta oss ur stan då vi tittar ut mot en av huvudvägarna som vi sitter bredvid och ser då en jämn folkström av människor som folkvandrar ut ur staden. Samt en lastbil med fullt påklädda kravallpoliser som står parkerad utanför caféet. vi frågar de på caféet om vad som händer och de vet inte så mkt mer än oss, Riot – Upplopp. Vi nämner att vi ska mot Bunga, vilket innebär att vi måste ta oss genom staden då det ligger åt motsatta hållet. De tittar på oss ”Bunga, how are you going to reach there now?” Tittar ut och ser då även att det inte finns en enda bil som går in mot staden och att alla trafik med de annars hundratals Taxis bilarna har upphört. De tycker att det är bättre att vi tills vidare stannar inne på caféet och väntar ut upploppet, vilket brukar gå över på några timmar.
Får känslan av det kanske ändå är ngt som händer. Tar inte lång tid innan vi ser fler lastbilar med poliser, militärer samt några pansarterrängfordon (inte stridvagnar) åka in mot staden. Känns som att vi skulle ha lyssnat mer på Alex, men de är i vanliga fall lite överbeskyddande så tog det inte redigt på allvar men skulle nog stuckit tidigare, även Thomas hör av sig och ber oss lämna staden då den inte är säker.

Vi försöker få tag på den svenska ambassaden som stänger vid 17, vi ringer kl 1645 och möts av telesvar! Får tag på ett jour nr och lyckas tillslut få tag på någon. Vi undrar vad som pågår och han berättar om kungen och upproret, samt om oroligheter i staden, skottlossningar och när han hör var vi befinner oss säger han åt oss att vi absolut inte ska närmare staden än vad vi är. Verkar även som att oroligheterna spridit sig till området upp mot sjukhuset och universitetet där de andra bor, dit vi annars hade tänkt o gå och eventuellt att vi skulle ha sovit där över natten, men nu istället så befinner vi oss mellan de båda punkterna. Vi blir tillsagda att meddela denna person från ambassaden senare under kvällen för att rapportera in oss eller va man säger.
Folkmassorna som tar sig ur staden tjocknar, inga bilar eller taxis åker i riktningen mot staden utan bara ut från staden och man ser titt som tätt poliser och militärer åka på vägarna i fullfart, även en del ambulanser och brandbilar. Vid detta tillfälle låser ägarna till caféet dörrarna inifrån vilket gör att det börjar kännas lite obehagligt. Några människor halvspringer förbi med tröjorna över munnen och hör att det använts tårgas närare staden inte långt från där vi sitter, människorna där vi sitter verkar nu lite oroliga. Frågor om detta är vanligt vilket det inte verkar. De säger att det de senaste åren varit två upplopp men att detta nu verkar vara större och värre än vanligt.
Efter ett tag verkar det som att det avtar och man börjar se hur några bilar åter åker mot staden och även några människor som börjar ändrar riktning. Och dörrarna låses åter upp och mkt verkar återgå till det vanliga, men en annan stämning i luften.
De ringer från huset igen och uppmanar oss att leta reda på en ”special taxi” (i svenska mening en vanliga taxi) vilket vi inte protesterar så mkt mot, de vill inte att vi ska vara kvar i stan när mörkret kommer, vilket det gör fort här nere. Så får i skymningen tag på en taxi och beger oss mot Bunga tar lite tid då trafikstockningarna är stora och det verkar som att många fortfarande vill ta sig ur staden. På vägen ut möter vi ett gäng Militär Poliser som marscherar med sina automatvapen och ett gäng människor med händerna över huvudet. Kommer fram till Bunga efter ett tag, där är allt lugnt och som vanligt vilket är otroligt skönt.

Hör på nyheterna om vad som har hänt och varit en hel del bråk på stan. Ca 15-20 min promenad från där vi satt har man satt eld på bilar, bränt däck och i utkanten av staden har man satt eld på ngt hus. Det har som sagt varit skottlossning och verkar som att polisen/militären skjutit över huvudet på folkmassorna, är ett gäng som har dött, bl.a. en polis, sen vet ja inte hur många upploppsmän/demonstranter som strukit med men verkar är även ett stort antal människor som blivit misshandlade..
Pratade senare under kvällen även med de andra som på inne i staden och de säger att det hörs skottlossning inne från staden men att det lugnat ner sig. Vilket även var känslan när vi tog oss ur staden.

Utan mallighet så känner jag mig sällan rädd eller orolig, vi åker t.ex. lite titt som tätt genom staden på Boda-Bodas (mindre motorcyklar) då Mats fruktar för livet ;) men tycker själv den typen av saker inte är så farligt men nu verkat det lite tvärt om, detta, detta var ganska så obehagligt.

Detta låter säker mkt värre än vad det varit men ville ändå beskriva det rätt ingående så gå nu inte och tänk på massa filmer och grejer som man sett om folkmord och liknande saker ;) Ville bara berätta lite mer om vad som hänt, att allt är bra med oss och vi aldrig upplevde någon direkt fara eller så, mer bara lite oroligt och något som man inte är van vid hemma från lugna Sverige.

Kom även på att det kanske inte är någon dum ide att slänga ut mitt Ugandiska mobil nr, är det jag använder större delen av tiden här nere, har oftast bara mitt svenska nr aktivt någon timmar om dagen.

Mitt Ugandiska Mobil nr: 0784110329 (behovs Ugandianskt riktnr fore)


Kommer inte åt ngt internet för tillfället så fortsätter istället med uppdatera på detta inlägg.

Nu på morgonen (11/9 ) kollat en del på nyheterna som gått igenom det som hänt och ungefär vad jag beskrivit. Får dock höra olika uppgifter om läget här nere. På nyheterna berättade de tidigare på morgonen att allt är lugnt i staden, som ”vanligt”, att folk öppnar sina butiker och börjar återgå till sina jobb med mera, ger en bra bild av läget. Så vi har en halvtanke på att bege oss till stan och fortsätta vårt arbete. Ringer och kollar med våra vänner i stan, då allt verkar ha lugnat ner sig, Icke! Partiska nyheter som sprider osanning! Våra vänner säger att det fortfarande hörs skottlossningar och att det närmat sig deras område, verkar inte som direkta strider så förstår inte redigt vad man skjuter på..
Ringer det nr vi har till killen från ambassaden för att kolla läget. Han ger oss samma bild som våra vänner, jag frågar om det som nyheterna uppger och får svaret ”jag sitter nere vid stan på ambassaden och vi hör skottlossningarna med jämna mellanrum”. Ni ska undvika/inte ta er till stan. Inte resa överhuvudet taget för tillfället eller närmsta dagarna. Är oroligt nere i stan och ett ganska stort område runt om. Frågar om hur det ser ut i övrigt och han uppger även att det är oroligt på andra ställen runt om i landet och att vi ska försöka kolla på den svenska ambassadens hemsida i Uganda som ska försökas hålla uppdaterad.
Nu lite senare har även nyheterna ändrat sin version av det hela. De berättar nu om det spända läget nere i stan och att man bör undvika det och försöka ta sig till fredligare områden. Folk verkar ta tillfället i akt o vandalisera i staden. Och hör att man bränner däck. Många som är i stan går med händerna uppe för att visa att man inte är upprorsmän. De uppger att närmare ett 30:tal bilar blivit brända.
Känner oss inte direkt hotade, detta handlar om en konflikt som vi inte har att göra med och att målet är att protestera mot regeringen och de poliska saker som händer. Är inte en ”mobb” som rör sig i stan.
Det man saknar är en bra överblick över läget och vad som verkligen händer..

http://www.swedenabroad.com/News____30777.aspx?slaveid=96102


This is Johan, reporting Live from Kampal, Uganda ;)

”Viva La Vida or Death and All His Friends”

Intervjuer, Tjuvar och Bröllop

Så denna vecka har vi faktiskt kommit igång med våra intervjuer, wohoo. Har än så länge gjort 3st. Lite läskigt och nervöst första gången och det kändes lite som att man staplade sig framåt. Inte direkt varje dag man sitter och sätter sig ner och ska intervjua någon. Så har denna vecka gjort intervjuer under förmiddagarna och ägnat resten av dagen till transkribering, då vi renskriver intervjun. Vilket är ett häst jobb! För varje 30:e minut vi får inspelat har vi ca 6-8h transkribering framför oss, visst, hört att det ska ta tid o transkribera men kunde aldrig tro att det skulle ta så här lång tid. Tar iof lite extra tid då våra informanter inte alltid är klockrena på engelskan och har en förmåga att inte redigt öppna munnen när de talar, så känns lite som att för varje 2 sekunder man spelar upp åker man 10 bak. Men märker att vi blir bättre och bättre för varje intervju vi gör och man märker vad som funkar och inte funkar för att få igång ett bra samtal. Så är långa dagar och sena kvällar och man känner sig lite som en grönsak i huvudet fram mot slutet av dagen. Har hittat och köpt hem en hög snabbnudlar som kommer väl till pass när man ska äta ngt till kvällen och man inte har mkt kraft kvar till att slänga ihop ngt för egen hand.


Denna vecka även kommit på en ficktjuv med att föröka sno saker ur min väska. Man är lite utsatt som vit här nere vilket man märker nu som då. Vi har blivit varnade för tjuvar och att vara försiktiga med våra saker. Sjukhuset och universitetet ligger på andra sidan stan och så går dagligen i de otroliga folkmassor det blir i stan vid vissa tider. Har som vana att nu som då slänga en glimt bakåt och se om det är någon som gått bakom mig väl länge, vilket man titt som tätt märker att det är någon som gör, men oftast någon som bara vill prata eller t.ex. att man ska promota deras musik hemma i Sverige. Så såg häromdagen att en kille gått rätt nära och länge bakom ryggen på mig. Som vid ett tillfälle när det var trångt stöter till mig, kändes inte som en slump, och känner ett lätt ryck i ryggsäcken och ser i ögonvrån att han snabbt smusslar ner något i sin mössa som han håller i handen, får direkt känslan av att det han har där kommer från min väska. Så vänder mig om och suger snabbt tag i honom lite lagom förbannad och svart i ögonen, får honom att snabbt öppna upp mössan, tro f*n att han har ngt ur min väska där, inte ngt av värde men dock! Han blev ganska chokad. Var ett sådant där typiskt tillfälle där livet stannar upp och när man tänker tillbaka på det så går det i slowmotion. Har som tur var ett lås över de fack där jag har ngt av värde. Annars för övrigt så känns det inte som att risken för bråk, stöld eller annat tjafs här nere är stor, skulle nog faktiskt vara mer rädd om jag gick genom en av de svenska storstäderna där folk nu som då utan anledning blir brutalt misshandlade.

Har nu lite mer officiellt fått en inbjudan till Thomas (som vi bor hos) bröllop! Ska bli redigt kul att gå på ett typiskt Ugandianskt Bröllop, känns väldigt hedrande att vi blivit bjudna.
Så nu ikväll ska vi på ett ”Wedding meeting” där bröllopet ska planeras och man ska säga till vad man kan hjälpa till med, om man t.ex. ekonomiskt kan tänka sig att stå för en del av maten eller så. Ett bröllop här nere kostar en hel del. Thomas ska ha ett ”mindre” bröllop, planeras nog bara komma en 300 gäster ;)


"Those who are dead are not dead, they´re just living in my head"

På G Månne?

Nu ser det äntligen ut som att vi kommer att få våra intervjuer! Turerna har varit många med vår kontaktperson Susan. Första veckan så kände vi oss inte så välkomna då det var missförstånd mellan oss och Susan, det blev inte bättre av att avdelningen vi är på inte visste att vi skulle komma.

Men efter lite presentation på egen hand så ägnade vi första veckan åt att följa arbetet på avdelningen och göra oss ett namn.

Vi hade fortfarande inte hört ngt från det etiska rådet (har vi fortfarande inte) om vår ansökan om att göra vår undersökning på sjukhuset. Saken blev inte bättre av att vi fick reda på att vi skulle betala en avgift på 200 USD, vilket vi inte hört något om tidigare. Sagt o gjort så går vi och fixar dessa pengar i USD. Så nästa dag när vi ska betala så händer två saker, för det första så var det 200 USD/person (vilket de inte varit tydliga med) samt att de dollar vi tagit med var i små valörer och inte motsvarade 400.000 UGS så ”gör om gör rätt”! Detta tog en vecka fram och tillbaka, turerna var många och alltid något ”vi”/de missat och varje dag fick vi höra att vi skulle komma tillbaka nästa dag för svar från det etiska rådet. Vi började även känna att folk inte redigt förstod vad vi gjorde här, däribland Susan som inte alls verkar ha läst våra mail som hon svarat på under det senaste halvåret och att saker måste börja komma igång för att vi ska kunna få ngt gjort.

Så vecka nr två börjar med att vi talar med Susan och verkligen förklara vad vi är här för, vad vi förväntar oss att hon ska hjälpa oss med och hur vi vill ha saker och ting upplagt. Och nu verkar hon greppa att vi inte ska göra så mkt praktik utan mer är här för intervjuernas skull. Detta underlättade en hel del och hon följde med till avdelningen, gjorde en lite mer formel förklaran till varför vi är här samt satt oss i bättre kontakt med huvudsjuksköterskan, Margaret, som nu ska hjälpa oss och ”tagit sig an oss”, skönt med någon att vända sig till. Så bestämmer med Margaret att vi ska återkomma med lite papper som förklarar vår studie samt intervjuguiden så fort den är godkänd samt klartecken från rådet. Resten av den veckan ägnade vi på ett internet café vi hittat med hyfsat internet så jobbat lite med bakgrunden till uppsatsen samt få klart vår intervjuguide. Vi höll även kontakt med Susan och var vi inte där i person och frågade hur det gick så messade vi, med det ständigt återkommande svaret ”återkom imorgon...”

Så i måndags var vi igen hos Susan som inte hade ngt nytt att komma med. Förklarade då att detta inte är ok längre, att vi betalt en hel del pengar nu, lämnat in ansökan för första gången för flera månader sen och att ständigt få samma svar ”kom tillbaka imorgon”. Hon förstår vår sits och tycker själva att det börjar dra ut på tiden och att detta egentligen bara ska vara formaliteter. Så hon säger och tycker att vi kan sätta igång med vårt arbete ändå i väntan på svaret. Sagt och gjort så har vi nu pratat lite mer med Margaret och lämnat lite papper som hon ska läsa igenom för att sätta sig in lite mer i arbetet och ge oss återkoppling. Så nu nästa måndag är planen att vi ska göra vår första intervju, Wohooo! Så fram tills dess är planen o tanken att fortsätta med vår bakgrund. Så lite får vi nog allt gjort här nere ;) Men det tar verkligen tid, bara det att det nästan tog oss en vecka till att presentera oss på olika ställen och för olika personer.

Men för att inte tala allt för illa om denna Susan så är hon faktiskt en rätt trevlig prick och hon bryr sig ändå om vårt arbete och att vi är där, tog bara lite tid att reda ut en del missförstånd och tala klarspråk så att säga. Nyckelordet här nere är: Övertydlighet! ;)

Idag var vi tillbaka på sjukhus- och universitetsområdet efter att inte ha varit där så mkt i föregående vecka. Kul att vara tillbaka och vi blev genast igenkända i cafeterian där vi brukar äta av en av expediterna som undrade vart vi varit och om vi fått i oss mat. Brukar springa på en härlig gammal städerska i korridorerna på universitetet som envisas med att tala Ugandiska (eller om hon inte kan engelska) med oss, så även denna gång och började direkt med de Ugandianska hälsningsfraserna, vilket hon envisas med så att vi skulle svara rätt.

"Hakuna Matata"