torsdag 24 september 2009

Analysernas mål, långt in i dimman

Ja så känns det nästan nu. Vi har fått våra intervjuer och transkriberingen är klar, bara resten kvar nu. Inte så bara har vi märkt, har nu börjat sätta oss in lite mer i hur vi ska analysera vårat material och satt oss in lite mer i metoden. Ja va ska man säga, skratta eller gråta, hopp eller förtvivlan? Ungefär så det är här nere och med denna uppsats, eller ja så mina polare som redan gjort uppsatsen också brukade beklaga sig så nu är det min tur. Har börjat läsa igen alla text som i ett material, är nästan 60 sidor vi skrapat ihop på våra intervjuer. Och lite lagom osäkra på hur vi ska kunna få ihop något av allt detta så igår kväll ringde vi vår handledare. Var rätt skönt att tala med henne och dämpa det orosmoln som börjat torna upp sig. Nu känns allt lite greppbart igen och vi ska börja med nya tag. Fick idag även ett mail med kommentarer från vår handledare med kommentarer så har en hel del att göra nu dagarna framöver. Börjat inse hur mkt det faktiskt är att göra med denna uppsats..


Har en del oklarheten kvar att ordna upp med Susan och skolan och det sätt saker och ting fungerar på här nere. Allt på avdelningen har fungerat bra, till stor del tack vara att vi själva tagit tag i saker och ting, men en del administrativt och byråkratiskt skit snack som jag verkligen tröttnar på nu då det måste klaras av innan vi åker hem igen. Är allt från att saker och ting ska fixas och hela tiden skjuts upp på grund av undanflykter och att man här nere inte gör det man ska när man ska det. Ett lysande exempel för att belysa hur det kan var här nere är hur läkare som har planerade operationer men helt plötsligt ”känner nog inte för någon mer operation nu, åker till stan istället”. Detta är ett exempel på något och en inställning som tyvärr genomsyrar mycket av samhället här nere fort man kommer upp lite i hierarkin. Visst ger nog en väldigt mörk bild just nu men ibland tar tålamodet slut. Finns helt underbara eldsjälar här nere också som sliter och gör underverk med de små medel och tillgångar som finns. Har nu idag efter lite på pushningar kommit i kontakt med, vad det verkar som, rätt kille för att fixa några saker. Och vips så är det inga problem när man väl står öga mot öga och vi ska komma tillbaka imorgon.


Idag har vi varit på den avdelning vi hållit till och tackat för att de har hjälpt oss och visat oss deras arbete. För att visa vår uppskattning hade vi hade köpt med oss bakelser till deras eftermiddagsfika vilket uppskattades mycket. Var även och hälsade på Lisa på hennes arbetsplats, hon jobbar som dr på infektion och sysslar med HIV/Aids patienter. Hon visade stället, hur det var uppbyggt och hur de jobbar, vilket var mycket imponerande måste jag säga, mkt fokus på att hjälpa och stötta patienterna i vardagen. Hade även ett ställe där de satt och jobbade och tillverkade små smycken, souvenir dit vi ska tillbaka och handla lite för att stötta dem.


Börjar verkligen sakna att ha tillgång till bra och regelbunden träning. Den fullständiga och totala utmattningen som fås på Thaiboxningen på ”Primat Lounge” hägrar i minnet. Men då även ”Mattan” ”T-Bone” även för oss dödliga är känd som ”Mats” är fast i träningsträsket så har vi faktiskt ett träningsschema vi kämpar på rätt bra med här nere, så att man inte ska falla helt o hållet i fysiskt förfall. Är ett upplägg med målet att man ska fixa 100st armhävningar i följd, precis avklarat 70 i ett set! Det du brorsan ;) annars så brukar vi promenera en hel del, många här nere åker taxis, special hire eller Boda-Boda vart man än ska men vi knallar allt på genom staden och de mål man har. Ibland förundras de över de promenader vi tar och att vi inte istället åker när vi ska någonstans. Och då är det ändå inga maraton vi vandrar, om vi går en sträcka på 20-30 min så är det tillräckligt för att folk ska höja på ögonbryna! Med träning följer kost, vilket inte är så lätt som man kan tro att hålla sig till ett bra och varierat matintag. Mycket av den mat som finns här nere är olika former av snabbmat med pommes till eller andra friterade tillbehör. Ofta kan man få hyfsad mat i någon av matsalarna på sjukan men då i form av kanske ris, matbananer, någon form av mjöldeg/klump tillsammans med kyckling, bönor, fisk eller kött. Men ska inte tro att det ät mkt kött på de stackars matbitarna, kycklingen är mest ben, fisken är mest ben med ett stort huvud och köttet även det mest ben så energi i form av kolhydrater finns det gott om.


Klädseln inför bröllopet, som är nu på lördag, är även det nu fixat,. Så fram tills dess är Bakgrund till uppsatsen som gäller och gräva ner sig i träsket med Vetenskapliga Artiklar.

Slänger upp några foton från staden, slumen och några till från Raftingen.



Solskyddsfaktor är bra att ha, Nilen brände som bara den, Fråga Mats lår som lyser i en härligt röd nyans, insåg snabbt att faktor 8 inte räckte utan lånade till oss lite faktor 30, och var gränsfall att det räckte.



"And I Saw God Cry In The Reflection Of My Enemies"

6 kommentarer:

  1. Vilka fina bilder! Ser väldigt spännande ut! Ta hand om er! Kram

    SvaraRadera
  2. Vad får ja höra!! 70 st på raken.. de var duktigt vill ja lova.. men va skönt att man ser att du skriver lite om att ni faktiskt jobbar på c-uppsatsen ;) nae då men de låter som att nu har de riktigt bra o fortsätt så :) tack så jätte mkt för kortet ja fick utav dig idag.. hare gött

    SvaraRadera
  3. Koppla av och njut nu av en ledig helg. Bröllpet kommer nog att bli ett upplevelse med mycke dans musik och sång. Ser fram mot att höra mer.
    När du kommer hem ska du "önskekost"

    Annika och Håkan

    SvaraRadera
  4. Vilken resa! Verkar vara riktigt intressant.
    En fråga, vad säger du om Rumble of the kings den 20 Nov på Hovet i Stockholm?

    /Thai Martin

    SvaraRadera
  5. Ge inte upp kämpa på!

    Ni är bäst.-

    SvaraRadera
  6. Stor kram från oss i Hestra.
    Ska bli roligt att få höra dina berättelser när du kommer hem. Vi läser dina berättelser och tänker på dej.

    Kramar från Mormor, Mona och Leif.

    SvaraRadera