Bröllop

Så i lördags var det dags för bröllop. Vad vi visste var att det skulle börja någon gång på mitt på dagen, varför ha en mer precis tid än så? Planen var att vi skulle få våra kostymer på förmiddagen, då de varit på kemtvätt, och att ja o Mats tillsammans med Irene (städerska/tvätterska/alltiallo) skulle ta oss till den kyrkan där bröllopet skulle stå. Var lite små sega efter att ha kommit hem lite senare än vad vi tänkt efter en kväll med det ”svenska gänget”. Men upp kom vi. Vid halvelva tiden lämnade vi huset och gick för att köpa en bröllops present, blev 6st glas, tydligen så ska man ge saker för hemmet och glas är visst någon standard sak som de flesta ger, så även vi. Sedan var det en mindre härlig färd in till stan, gå genom stan, byta taxis för att ta oss till en förort där vi klev och vid en kiosk för att vänta på ngt, allt detta i lite lagom stress då vi hade känslan av att vara sena och att klockan närmade sig tolv. Denna förmiddag/dag vår den molnfriaste dagen under vistelsen så att färdas i en lite lagom förstor kostym var sådär kul. Efter att ha väntat ett tag vid denna kiosk där Irene kände några så dök Alex upp (en av systrarna i huset) och undrare varför vi inte var i kyrkan?

Ja givetvis så levde vi ju i tron om att Irene skulle ta oss dit, vilket hon från början skulle ha gjort, men nu såg hon så frågande ut, suck! Men Alex körde oss till kyrkan så vi kom fram till halvett. Men när vi kom in i kyrkan insåg vi att det inte börjat ännu och att Thomas och Prossy (blivande frugan) inte anlänt och att vi inte var sist med att anlända. Det var många blickar på de två vita Mzungos som anlänt. Vi blev visade till vart vi skulle sitta, var så klart två platser reserverade och klara för oss längst fram, lite lagom obekväma att stiga fram där och sitta så långt fram och inte känna så värst många. Under tiden som det fyllde på med folk så var den typ av konfrancier/präst som pratade. Han talade så klart Lugandiska, men då de insåg att vi inte skulle förstå så mkt så kom det fram en annan kille som översatte allt till engelska också. Efter några minuter och efter att ha presenterat några präster som var här och hedrade bröllopet så hör vi hur han säger ”och så har vi våra bröder som rest en lång väg för att delta här idag” och han pekar på oss. När sånt här händer vet man knappt vart man ska ta vägen eller vad som förväntas av en och helst vill man gömma sig men lite svårt när man sitter längst fram. Men tittade nickande tillbaka och såg så tacksamma ut som möjligt. Efter ett tag då det fyllts på med en hel del folk började bröllopet och brud och brudgum anlände. Påminner om de bröllop vi ha hemma (har ju aldrig varit på ngt men iaf vad ja föreställer mig). En del kulturella saker som skulle avklaras, olika präster som skulle prata mm. Titt som tätt bröt kvinnorna ut i ett läte som inte går att skriva med ord men var iaf för att visa att man var lycklig, glad och att det var en stor dag.

Mot slutet var det dags för foton med närmsta familjen från båda sidorna och vi sitter så klart kvar och tittar och är nog lite borta i andra tankar då vi vaknar till liv av ”Mzungos”. Hmm det där känner vi nog allt igen, de måste tala till oss igen, damn it. Då skulle givetvis vi vara med på ett av fotona och fick kliva fram framför alla. Så småningom var denna akt avklarad och det var dags att bege sig till stället där mottagningen skulle hållas.

När vi anlände dit blev vi visade vart vi skulle sitta, så klart långt fram på bra platser bredvid de andra prästerna, som de svenskar vi är så är det lite obekvämt att bli så uppmärksammad och bli så favoriserade eller vad man ska säga. Här var det lite mer lättstämt än i kyrkan, musik och man turades om att gå upp och sjunga, eller ja sjunga, man tog på en bandspelare och mimade, vi gjorde inte detta, synd att överrösta alla med vår sköna stämma ;) när sedan brudparet anlände fylldes lokalen av detta glädjeljud igen. Sedan var det fullt upp med saker att avklara som att de olika familjerna skulle tala, brudparet skulle tala, prästerna skulle tala, tal till höger och vänster var det och man tröttnade lite. Det bjöds på mat och kaka. Mot slutet när folk började avta kom folk nu som då fram till oss och tackade oss! För att vi hade varit där och ”you have given this wedding power” och liknande saker, känns helt skumt då det är vi som känner oss hedrade av att få vara med och inte tvärt om.

Fick även en chans att prata lite med Thomas mellan allt som skulle avklaras, han var så genuint lycklig och glad, så kul att se honom, han tyckte det var så kul att vi kunnat vara med honom på denna dag. Väldigt kul att det betydde så mkt för honom och att vi fick vara där. Thomas är nog en av de ärligaste och godaste männsikor ja träffat, han har hjälpt och ställt upp väldigt mycket för oss genom att visa och förklara hur saker och ting fungerar samt åka runt med oss till höger och vänster första veckan då han inte vågade låta oss åka på egen hand förens vi kände staden lite bättre. Så kort och gott en härlig dag och enormt kul att få dela den med Thomas, betydde otroligt mycket både för oss och honom.

"Can't Stop the Spirits When They Need You,

This Life is More Then Just a Read Thru"