The Holy Grail,

Tiden springer den lame förbi. Nu mindre än 1 dag kvar och hemfärden stundar i horisonten.
Har den senaste veckan analyserat våra intervjuer och fixar med resultatet. Humöret är lite bättre och vi märker att iaf något börjar ta form och att det kanske kan bli något av denna tjocka och trögflytande röra trots allt.
Annars inte så mycket spännande som hänt, mest vardag och hårt plugg. Testat några nattklubbar här nere nu på senare tid. Varit ute med vårt svenska gäng och testat ett par ställen, vissa bättre och visa sämre. Musiken varierar från de olika ställen. Allt från glada 90 talet, till rock, pop, Rastafari, samma musik som hemma mm mm. Häromkvällen var vi ute med Nicklas och testade ett ställe som hade rocktorsdag, inte alls så dumt med några kalla till bl.a. Foo Figheters och Kings Of Leon.
I lördags bjöd vi familjen vi bor hos samt några fler som hjälpt oss här nere på middag, slängde ihop en potatisgratäng tillsammans med ett par rejäla köttfärsbiffar! Och ta mig satan Dennis, har fortfarande kvar rätta känslan trots åtskilliga packet nudlar här nere ;) middagen gjorde succé och uppskattades. Kul att träffa Kaiza och hans fru igen. Det blev en sen kväll då middagen skulle ha varit kl 21 men elen gick när vi lagade mat så maten blev färdig först till 2230. Bestämde oss även på kvällen för att följa med Thomas och Kaiza till den high school där de jobbar där det skulle vara en familjedag då föräldrarna kommer och hälsar på sina barn som bor på skolan. Så kl 0600 söndag morgon steg vi trötta ut ur huset för att bli upphämtade av Kaiza. Var en härlig dag och väldigt kul att få se denna skola som låg en bit ut på landsbygden. Började dagen med en predikan/mässa där vi blev presenterade för hela skolan som de två besökare vi var. Under dagen visade Kaiza och Thomas oss runt, blev presenterade för lärarna och kollade runt på området, pratade med olika studenter mm. Var en hel del ute i solen denna dag och missade fullständigt det här med solskyddsfaktor. Så väl hemma sent på kvällen ser man ut som en övermogen tomat i ansiktet, men har hoppet om att ja ska överleva denna lilla miss. Har jag klarat mig nästan 9 veckor här nere vore det ju tarvligt att snubbla nu på mållinjen.

Har köpt på mig en hel drös med saker som på något sätt ska med hem, har inte redigt listat ut hur det ska gå till ännu.

Igår kväll hände det, oväntat och helt otroligt. Vi smakade på denna mytomspunna, svårfångade Bananbryggda öl! Var bjudna till Kaiza och hans familj som hade lyckats få tag på det. Väldigt svårt att beskriva smaken på den, säger kort och gott: Annorlunda.

Detta blir det sista inlägg här inne för denna resa så istället för att läsa om allt jag är med om så kanske ni får tillfälle att prata med mig om några dagar istället! Så ni som messar och hör av er till mitt Ugandiska nr får förmodligen inga svar efter kvällen den 15 då ja tar mitt svenska nr i bruk igen ;)


Topp fem saker att sakna:
Familjen vi bott med, de som hjälpt oss samt personalen på Javas och God African Coffey
Mentalitet och öppenheten hos folket här nere
Att susa fram mellan trafiken på Boda-Boda
Hundarna och valparna
Nile Special, Nile Gold och Moonberg (första klassig öl som finns här nere)


“It Is Better To Keep The Devil You Know Then To Pray For The Angel You Don’t Know”

“A Cat In the Hat and That Was That”

Råttor Och Slit

Jajemännsan, har haft råttor i huset sedan i lördags morse 26/9. Vaknade tidig lördag morgon av att telefonen ringde och det var Alex från nedervåning, hon lätt skräckslagen och undrade om vi kunde komma ner och ta hand om en råtta. Då Mats är lika rädd för råttor som Alex så blev det min lott att gå ner. Visade sig att det var en råtta som var inne i ett av skafferierna och härjade runt. Så tillsammans med Irene så jagade vi ut den. Det var ju skönt att bli av med den, trodde jag ja. Nästa natt hade dom (två st!) hittat upp till vårat rum istället där de hållit till 3 nätter i rad! Dom vaknar till liv ungefär när vi släcker lamporna, börjar med att man hör hur de springer runt och prasslar runt papperskorgen på toaletten, tror att de håller till under badkaret och att det är den vägen de kommer in. De har varit och ätit på vår frukt och nallat till sig 5 par strumpor från Mats, jag har klarat mig smärtfritt förutom störd sömn. Men nu sedan i förrgår har vi faktiskt en katt boende uppe hos oss så de två senaste nätterna har det inte synts till några råttor. Trodde inte redigt ja skulle säga detta, men lite små charmigt med en katt, hund är dock bäst alla kategorier. Verkar som att det inte är helt ovanligt med rått-problem så här under regnperioden då de söker sig in.

Har denna vecka fortsatt att kämpa på med den ... ... ... uppsatsen! Och fixat, trixat, fifflat och donat med det etiska rådet här nere som, tillsammans med inkompetens från en av våra kontaktpersoners sida, fortfarande sätter käppar i hjulen för oss och bromsat vårat arbete med vid detta laget många dagar och många gånger tvingat oss lägga uppsatsen åt sidan. Men nu syns ett ljus i tunneln och tror att det ska reda upp sig, håller tummarna.

Men vilket härke det är att skriva denna uppsats. Man kan sitta i en hel dag och läsa vetenskapliga artiklar tills ögonen svider, inte prestera något, vad det känns som, då mkt lite hamnar på pappret men är på något sätt så här det visst ska vara, och rätt som det är så har man lyckats smälta det man överblickat, paletten faller ner och man lyckas skriva ihop ett hyfsat stycke, för att återigen ge sig på nästa del och börja om igen.

Lagom trött i huvudet tar man en Boda-Boda (MC) hem,

Finns ingen ork att ta sig genom trafikköerna,

Så att glida fram mellan bilarna med vinden i ögonen är det lättaste alternativet,

I en hastighet som gör att man får kisa ser man döden i vitögat i form av de avtecknande bilarnas skimrande lyktor,

Som silhuetter i mörkret avspeglas dom när dom susar förbi,

Och med mp3n i öronen med allt från en jazz/blues av Anna Christoffersson och Bo Kaspers Orkester, rock i självaste Mando Diao, Chris Cornell och Red Hot Chilipeppers anda till det lite hårdare progressivare Rage Against The Machines och P.O.D. så tar man sig rätt snabbt och smidigt hem,

Känslan är total.

Kunde inte låta bli att skriva den raden men lugna, det är nästan säkert.

Istället för att det ska ta mellan 1-2h med taxis så tar det med en Boda-Boda 20-30 min. Väl hemma är man lagom trött i huvudet och känns som att man dalat ner till en 3 årings nivå i tankeverksamheten. Men nästa morgon är man pigg och fräsch för att möta världens nya utmaningar och äventyr.

I kväll är det middag med Niklas och imorgon är det plugg och eventuellt utgång, inte helt spikat ännu och söndag blir det nog till att besöka ett Zoo tillsammans med familjen vi bor med.

”Hail Caesar, We who are about to die salute you”

Bröllop

Så i lördags var det dags för bröllop. Vad vi visste var att det skulle börja någon gång på mitt på dagen, varför ha en mer precis tid än så? Planen var att vi skulle få våra kostymer på förmiddagen, då de varit på kemtvätt, och att ja o Mats tillsammans med Irene (städerska/tvätterska/alltiallo) skulle ta oss till den kyrkan där bröllopet skulle stå. Var lite små sega efter att ha kommit hem lite senare än vad vi tänkt efter en kväll med det ”svenska gänget”. Men upp kom vi. Vid halvelva tiden lämnade vi huset och gick för att köpa en bröllops present, blev 6st glas, tydligen så ska man ge saker för hemmet och glas är visst någon standard sak som de flesta ger, så även vi. Sedan var det en mindre härlig färd in till stan, gå genom stan, byta taxis för att ta oss till en förort där vi klev och vid en kiosk för att vänta på ngt, allt detta i lite lagom stress då vi hade känslan av att vara sena och att klockan närmade sig tolv. Denna förmiddag/dag vår den molnfriaste dagen under vistelsen så att färdas i en lite lagom förstor kostym var sådär kul. Efter att ha väntat ett tag vid denna kiosk där Irene kände några så dök Alex upp (en av systrarna i huset) och undrare varför vi inte var i kyrkan?

Ja givetvis så levde vi ju i tron om att Irene skulle ta oss dit, vilket hon från början skulle ha gjort, men nu såg hon så frågande ut, suck! Men Alex körde oss till kyrkan så vi kom fram till halvett. Men när vi kom in i kyrkan insåg vi att det inte börjat ännu och att Thomas och Prossy (blivande frugan) inte anlänt och att vi inte var sist med att anlända. Det var många blickar på de två vita Mzungos som anlänt. Vi blev visade till vart vi skulle sitta, var så klart två platser reserverade och klara för oss längst fram, lite lagom obekväma att stiga fram där och sitta så långt fram och inte känna så värst många. Under tiden som det fyllde på med folk så var den typ av konfrancier/präst som pratade. Han talade så klart Lugandiska, men då de insåg att vi inte skulle förstå så mkt så kom det fram en annan kille som översatte allt till engelska också. Efter några minuter och efter att ha presenterat några präster som var här och hedrade bröllopet så hör vi hur han säger ”och så har vi våra bröder som rest en lång väg för att delta här idag” och han pekar på oss. När sånt här händer vet man knappt vart man ska ta vägen eller vad som förväntas av en och helst vill man gömma sig men lite svårt när man sitter längst fram. Men tittade nickande tillbaka och såg så tacksamma ut som möjligt. Efter ett tag då det fyllts på med en hel del folk började bröllopet och brud och brudgum anlände. Påminner om de bröllop vi ha hemma (har ju aldrig varit på ngt men iaf vad ja föreställer mig). En del kulturella saker som skulle avklaras, olika präster som skulle prata mm. Titt som tätt bröt kvinnorna ut i ett läte som inte går att skriva med ord men var iaf för att visa att man var lycklig, glad och att det var en stor dag.

Mot slutet var det dags för foton med närmsta familjen från båda sidorna och vi sitter så klart kvar och tittar och är nog lite borta i andra tankar då vi vaknar till liv av ”Mzungos”. Hmm det där känner vi nog allt igen, de måste tala till oss igen, damn it. Då skulle givetvis vi vara med på ett av fotona och fick kliva fram framför alla. Så småningom var denna akt avklarad och det var dags att bege sig till stället där mottagningen skulle hållas.

När vi anlände dit blev vi visade vart vi skulle sitta, så klart långt fram på bra platser bredvid de andra prästerna, som de svenskar vi är så är det lite obekvämt att bli så uppmärksammad och bli så favoriserade eller vad man ska säga. Här var det lite mer lättstämt än i kyrkan, musik och man turades om att gå upp och sjunga, eller ja sjunga, man tog på en bandspelare och mimade, vi gjorde inte detta, synd att överrösta alla med vår sköna stämma ;) när sedan brudparet anlände fylldes lokalen av detta glädjeljud igen. Sedan var det fullt upp med saker att avklara som att de olika familjerna skulle tala, brudparet skulle tala, prästerna skulle tala, tal till höger och vänster var det och man tröttnade lite. Det bjöds på mat och kaka. Mot slutet när folk började avta kom folk nu som då fram till oss och tackade oss! För att vi hade varit där och ”you have given this wedding power” och liknande saker, känns helt skumt då det är vi som känner oss hedrade av att få vara med och inte tvärt om.

Fick även en chans att prata lite med Thomas mellan allt som skulle avklaras, han var så genuint lycklig och glad, så kul att se honom, han tyckte det var så kul att vi kunnat vara med honom på denna dag. Väldigt kul att det betydde så mkt för honom och att vi fick vara där. Thomas är nog en av de ärligaste och godaste männsikor ja träffat, han har hjälpt och ställt upp väldigt mycket för oss genom att visa och förklara hur saker och ting fungerar samt åka runt med oss till höger och vänster första veckan då han inte vågade låta oss åka på egen hand förens vi kände staden lite bättre. Så kort och gott en härlig dag och enormt kul att få dela den med Thomas, betydde otroligt mycket både för oss och honom.

"Can't Stop the Spirits When They Need You,

This Life is More Then Just a Read Thru"