Ut i det röda/gröna

Detta blir ett rätt maffigt o stort inlägg men ända sättet att få helgens bravader åtminstone lite rättvist beskrivna, detta är ändå den korta versionen ;) Så äventyr i dagarna tre har det varit. Vi packade våra ryggsäckar fredag kväll med vad som fick plats och tänkas kunna behövas för tre dagar med ett klart mål men desto osäkrar väg att färdas. Vi gav oss på lördagsmorgonen in till Kampala för att möta upp Sebastian och Matthäus kl 8 vid parken där bussarna utgår från på mornarna. Destinationen var Murchinson falls och Ugandas största national park. Vårt mål med resan var att komma undan så billigt som möjligt. Vi hade sett att vad några turistbyråer tog för en arrangerad tur, vilket var någonstans melln 250-300 $ vilket motsvarar ca 500.000-600.000 Ugandska Shillings eller 1600-200 SEK då var det mesta utan mat inräknat men var övertygade om att vi kunde komma undan billigare och få en rätt spännande resa på egen hand.

Vi åkte till Misindi där vi skulle bestämma oss för hur vi skulle fortsätta, en resa på ca 4h. Att överhuvudtaget sätta sig i ett fordon här nere fartfylld upplevelse och dessa expressbussar är då sannerligen inte ett undantag. Rätt som det var under sträckan så kom det avsnitt med farthinder och nu snackar vi farthinder, större och brantare än hemma, vilket man tycker att man ska köra sakta över men icke. Fordonen kör med rätt bra fart över dessa så det hoppa och skakas ordentligt i bussen, inte ovanligt att man lättade några decimeter från sättet vid varje farthinder. Avsnitten med dessa farthinder var bra långa så uppskattningsvis en 50 hinder/avsnitt som kom med jämna mellanrum, så inte mkt sömn där inte. Väl i Misindi mötes vi upp en hjord olika människor som ville transportera oss till nationalparken och erbjöd sig för skyhöga priser. Så vi tog istället en lokal ”Taxis” vilket är en vanlig minibuss modell 80-talet där man tränger in massa människor. I vanliga fall sitter man ca 14 personer i dessa men icke ute på landsbygden, finns det hjärterum så finns det stjärterum. Så i ca 3h satt vi inklämda i denna minibuss med totalt 24 personer! Men var en rätt charmig resa i efterhand, såg mkt av landsbygden och delar av landet vi aldrig skulle sett annars, har en helt annan uppfattning av hur det är att sitta trångt nu. Dessa bussar susar fram i en väldans fart även de och far från höger till vänster på grusvägarna för att undvika hål och gröper. Efter denna resa steg vi av i Butiaba, en by/samhälle precis vid Lake Albert. Kom hit vid ca 16 tiden och fick reda på att förmodligen inte kunde ta oss härifrån förens morgon dagen efter. Så fick börja leta boende. Vi fick mkt uppmärksamhet av alla barn på detta ställe vilka tyckte det var väldigt lustigt med fyra vita killar så långt ute på landsbygden men de vågade inte komma så nära men var ständigt omringade av ett gäng på upp till 20 barn i olika åldrar. När de fick sy på mina tatueringar och upptäckte nya ju närmare de vågade sig blev de väldigt nyfikna och fascinerade. Vi fick hela tiden olika bud om hur vi kunde ta oss vidare mot vårt mål men beslöt oss för att ta en båt som skulle gå vid ca 7 tiden följande dag.

Jag och Mats bodde under denna natt på ett budget boende, gav 5000 Ugandiska => 16 SEK, men så var det som ett förråd med lite plywood skivor mellan rummen, inte större än kanske 7 kvm + att vi sov skavfötter. För att ge en bra bild av stället så låg det i varje rum en kondom, så säger nog lite av känslan där vi sov. Kvällen gick vi runt på stranden och pratade med olika fiskare eller bara gick runt och tittade på den underbara vyn. Fram mot skymning dök det upp helt sinnessjuka mängder av någon slags fluga, var som en tät väg av dem, gick inte att ta ett steg utan att kliva in i ett dussin av dem. Sen i mörkret lyckade vi hitta tillbaka till det Hostel där vi skulle bo och komma till sängs. Var svårt att sova ordentligt då det dels var flugor som lät som en arme av helikoptrar, vart som i en bastu samt att man hörde folk som sprang utanför rummet vid olika tillfällen.

Så tidig Sö morgon tar vi oss upp och inser att hela boendet är låst. Sitter hänglås för dörrarna och inte en människa inom syn eller hörhåll. Så vi får lägga pengarna på sängen och hoppas de upptäcker dem och sen i all hast klättra över två höga olika typer av staket för att kunna ta oss ut och sätta fart mot båten. Men en bit ute möter vi Sebastian och Matthäus som fått reda på att det inte går någon båt. Lite av ett dilemma här nere, folk säger väldigt mkt som inte alls stämmer och att de kan hjälpa en med olika saker som de i själva verket inte alls kan. Så vi börjar istället, hungriga och lite blöta efter en regnskur, att gå utmed vägen mot vårt nästa mål som var att ta oss till nationalparken. Han inte så långt innan det dök upp en taxis som skulle mot vår riktning. Efter lite åkande hit och dit, argumenterande om priser och att tillslut fått tag på en vanlig taxi ”special hire” anlände vi till nationalparken vid ca 11 tiden. Betalde några avgifter.

Några kilometer in på vägen till centrat för parken möts vi av ett gäng vägarbetare som har grävt upp hela vägen för att lägga i någon form av dränage. Så jeepar och sådana fordon kan åka runt men inte vår taxi. Dessa vägarbetare verkade lite slöa så vi fyra hoppade ut och tag varsin spade och började gräva som bara den. Efter ca 30-45 min hårt arbete hade vi gjort så pass mycket att vår bil kunde köra över och fortsätta, arbetarna tyckte detta var väldigt roligt och blev rätt så uppmuntrade av vårt hårda och snabba arbete, galna ”Mesungos” (vit man, rik europé).

Väl inne på området visar det sig vara fullt överallt och inget boende att få tag på, samt en del annat bestyr eftersom vi anländer utan något arrangerat packet. Men inget vi inte fixar, efter en haldags bestyr lyckas vi få ihop en planering på att tillbringa resten av eftermiddagen/kvällen/natten på toppen vid Murchinsons Fall då våra resekamrater har ett myggnät där vi alla får plats under och med hoppet om att det inte ska regna och att sen tidig morgon åka ut i parken på en Safari för att sen påbörja resan hem igen. Uppe på toppen var det helt underbart, en otrolig utsikt och syn. Träffade en parkvaktare som vi pratade med en del och som sa att det fanns en camping där vi kunde sova men inga tält. Men vi satte upp vårat myggnät i en form av cementhydda nära vattenfallen och slog läger där. Tog ett kvällsdopp i Nilen vid ett ställe som parkväktaren visat, rätt fräck känsla när man vet att några km längre ner finns krokodilerna. Efter detta åt vi en bit, gick bort till parkväktaren och bad om ved samt undrade om han inte ville göra oss sällskap vid en eld. En grym kväll med stjärnklar himmel, en sprakande eld och spännande konversationer till ljudet av vattenfallen från Nilens forsar. Sen när det var dags o lägga oss insåg vi hur kallt det var och att vi bara hade ett liggunderlag att dela och inte mkt kläder. Men tog på oss vad vi hade, lade ut våra badlakan och lade oss tätt intill varandra och lyckades somna trots kyla och hårt underlag. Min härliga blandning av kläder blev: underkläder, byxor badshorts, linne, långtröja, t-shirt och mössa.

Vi sov några timmar innan jag vaknade och kände att magen var i uppror, var bara att ta lampan och springa ut och kasta upp den mat som man under dagen ätit. När jag väl var klar med det och tankarna började samla sig kom orden ”hur tänkte jag nu” upp i huvudet, att jag sprungit ut i en afrikansk nationalpark mitt i natten i mörkret vilket fick mig att snabbt gå tillbaka till sovplasten, parkvakten hade iof sagt att det var ett lugnt område förutom att flodhästar kunde passera nattetid. Vi gick upp straxt innan 5 på morgonen för att vänta på att bli hämtade, vilket vi inte blev förens 1 ½ h efter avtalad tid. Missade första färjan över till safari området men kom med den till kl 8 istället och åkte ut på en härlig tur i det afrikanska naturen där vi såg allt från giraffer till lejon. En resa som genomleds av känslan av en gigantisk baksmälla då jag inte fått behålla någon mat och fått kasta upp igen på morgonen. Vi begav oss sedan tillbaka mot Kampala, dit vi anlände vid ca 20 tiden. Lite bestyr när vi skulle ut från parken och visade våra kvitton för vakten, visar sig att de skrivit fel datum på kvittot för inresan och att det nu såg ut som att vi stannat ett dygn för mkt, efter lite telefonsamtal löste sig allt då vakten som släppt in oss kom ihåg oss och allt klarades upp.

Dessa dagar har varit grymma, mycket bestyr, turerna har varit många och varierade, missförstånden många men ändå sammanfattat härliga och framför allt tagit saker som det kommit och levt på hoppet. Mycket argumenterande men med lite envishet så kommer man långt, sen visade det sig att Matthäus var en grym en på att pruta och fixa priser som passade oss. Inte blivit så mycket mat då det sällan funnit mkt o köpa utan levt på mkt vatten o bröd iaf fått i oss ett ordentligt mål mat om dagen. Slutsumman på resan landade på ca 200.000 Ugandiska/person så visade nog allt att det är ett rätt bra överpris de tar för turerna, men då är ju resan å andra sidan rätt enkel, bekväm och i förtid bestämd o bokad.

Inläggen har en tendens att bli väldigt långa men hoppas de inte är allt för sövande ;)

Hoppas på att snart hitta ett ställe med hyfsad internet uppkoppling så ja kan ladda upp lite foton. Hoppas allt är bra med alla där hemma och Jätte stort grattis till Bror min som dagen till ära fyller sin 21:a års dag! Hipp hipp Hurra!

Tack o Hej Leverpastej

Dessa dagar har varit grymma, mycket bestyr, turerna har varit många och varierade, missförstånden många men ändå sammanfattat härliga och framför allt tagit saker som det kommit och levt på hoppet. Inte blivit så mycket mat då det sällan funnit mkt o köpa utan levt på mkt vatten o bröd. Slutsumman på resan landade på ca 200.000 Ugandiska/person så visade nog allt att det är ett rätt bra överpris de tar för turerna, men då är ju resan å andra sidan rätt enkel, bekväm och i förtid bestämd o bokad.

Inläggen har en tendens att bli väldigt långa men hoppas de inte är allt för sövande ;)

Hoppas på att snart hitta ett ställe med hyfsad internet uppkoppling så ja kan ladda upp lite foton. Hoppas allt är bra med alla där hemma och Jätte stort grattis till Bror min som dagen till ära fyller sin 21:a års dag! Hipp hipp Hurra!

Tack o Hej Leverpastej

Kaos och en annan Verklighet

Nu har vi gått med sjuksköterskorna på den avdelning där vi ska göra intervjuerna. Tog ett tag att få de på avdelningen att förstå att vi faktiskt är sjuksköterskestudenter och inte läkarstudenter. Då ingen på avdelningen direkt har hand om oss eller är utsedd att handleda oss så har vi på egen hand presenterat oss för de vi sjuksköterskor vi träffat och hört efter om vi kan följa dem i deras arbete några dagar, vilket inte varit några som helst problem. Skillnaden i arbetet här nere både skiljer sig och inte skiljer sig från hemma. Här gör läkarna mer av det praktiska än hemma som t.ex. blodprover. Men man har ända rätt bra utrustning till det man ska göra men betydligt sämre tillgång till saker i antal och i förråd. På avdelningen där vi är har man en sektion för njursjuka, en för lungsjuka och en för hjärtsjuka. Man är ca 4 st sköterskor som hjälps åt på ca 80 patienter, men då är det även ett gäng ssk studenter samt ett gäng läkare. Så idag har vi varit med från början av en ”vanlig” dag. Börjar med kaos, så mycket människor på avdelningen då varje pat har ca 2-4 familjemedlemmar med sig. På morgonen kommer de patienter som blivit ”sorterade” till vår avdelning, som pat får man för egen hand ta sig till den avdelning man ska till. Så bara att i allt detta kaos sortera in och hitta plats till alla är ett kaos. Runt och under sängarna ligger bunkar, tallrikar, filtar, väskor mm. Sen så är ju även ronden under förmiddagen, dock utan att ssk medverkar pga tidsbrist. Verkar inte direkt finnas något patientansvar eller som så att man ska ha koll på vissa patienter. Finns inte så att man kan koppla upp en pat på skåp för att övervaka eller liknande utan mer så att man får klara sig för egen hand om det mesta. Läkarna går runt och gör sina bedömningar, ordinerar de saker som ska göras och personalen på avd fixar sedan dessa saker. Idag på förmiddagen dog 4 pat inom en timma utan att det knappt märktes, ingen som direkt roppar till för att inleda HLR, stabilisera läget eller liknande. Ena stunden kan man vara hos en pat och några minuter senare är han/hon död. Iof inte sett jätte mycket av verksamheten ännu men verkar vara så här det är. Man gör så gott man kan med det man har.
Har under dagen hjälpt till med lite små saker samt försökt att inte vara allt för mkt i vägen. Man inser snabbt att man inte kan förändra världen i ett ögonblick eller hjälpa alla men förhoppningsvis kan man göra dagen eller närmsta timme lite bättre för någon iaf. Sen lite läskigt att så många har HIV/Aids, vid inskrivning på avdelningen kollar man om pat har HIV och om inte annat tar man prover för att kolla upp det, verkar som att iaf ¼ av patienterna har HIV.

Kaos ses i så många olika former här nere. Trafiken är helt klart ett under i sig och inte undantaget kaos stämpeln. Kanske finns några skrivna regler någonstans i en dammig bok men här är det helt klart ”survival of the fittest” som gäller. Olika fordon tar sig fram och tvekar inte på att pressa sig in i trafiken om det så finns en antydan till lucka. Och tuta gör man inte direkt för att varna för något utan känns mer som något man gör när man inte kämpar sig fram i köerna. Så väl hemma sen igen kommer man väl inte reagera på att någon tutar. Sen blir det ju inte lättare av att man kör på vänster sida av vägen, många gånger man är på väg ut över vägen när man anar att något är lurt och varför man inte ser några bilar komma från vä, förmodligen för att de har fullt upp med att inte köra på en från höger! :S Men man kommer in i det med efter ett tag. Känns som ett under att trafiken flyter på så bra som den faktiskt gör, på något charmigt och underbart sett funkar det rätt bra och än så länge inte sett en ända bil/moped krocka.

Nu i helgen Lö-Må ska vi tillsammans med Sebastin och Mathias (läkarstud från Österrike) åka till Murchison Falls där det ska finnas väldiga vattenfall, regnskog, rikt djurliv i det fria och en fin nationalpark. Den ligger ett par timmars resande från Kampala så tanken är att skippa de ordnade turerna som fixas och på egen hand försöka ta oss fram och se vad som händer och vad vi hittar på, mer äventyr så! ;)

Fridens

De forsta dagarna

Då har de första dagarna gått och intrycken är många, finns så mycket att skriva om så det är svårt att välja vart man ska börja och ta med. Har redan tillrackligt for att skriva en mindre novell.

Flygresan gick väldigt smidigt, lite segt att sitta instängd på planet Bryssel-Entebbe som tog 11h. Men servicen på planet var bra, hela tiden kom de med mat och man kände sig född som en gris och tillägg då att man inte fick röra sig på det så kände man sig lagom uppsvullen. När vi kom ut från flygplatsen stod Kaiza och Thomas och väntade på oss. Kaiza är Sam’s bror (vars familj vi känner i Sverige) och Thomas är Kaiza’s arbetskollega som vi ska bo hos de kommande veckorna. När vi landade var det redan mörkt ute så såg inte så mycket av landskapet under den timmes långa bilfärden till vår bostad. När vi kom till huset fick vi hälsa på de andra som bor här vilka är Thomas två systrar Dorothy och Alexandra, Alexandras dotter Maria, Thomas brorson David samt en hushållerska. Maria är 5 år och väldigt nyfiken på mig och Mats och vad vi är för ena, springer titt som tätt in på vårat rum för att se vad vi har för oss och vad hon kan hitta för spännande saker härnäst.

Vi har de första dagarna försökt lära oss lokalisera oss, skaffa Ugandska mobil nr, få ett grepp om valutan vilket är svårt. Dock så blir det många missförstånd och ofta vi står förvirrade och ser vilsna ut, vilket iof inte är så dumt då folk kommer fram och frågar om de kan hjälpa oss.

Vi redan hunnit träffa vår kontakt Susan nagra ganger. Forsta dagen vi skulle träffa henne börjar med att både jag o Mats försover oss får i all hast slänga i oss frukost oh bege oss iväg tillsammans med Thomas mot Mulago Hospital, precis vid Makerere University, där vi ska leta upp Susans kontor. Som tur var så var det inte de trafikstockningarna som det ibland kan vara och vi kom i god tid. Allt verkar mycket lättare nu när vi är här men verkar fortfarande inte som att Susan förstå vad vi är ute efter men tror att vi ska kommer att fa ut det vi ar ute efter pa avdelningen. Susan är dock trevlig och hjälpsam nu när vi är här och kan prata öga mot öga. Vi träffade en läkarstudent från Tysklan, Simon, som vi umgåtts en hel del med under dagen. Straxt efter att vi mött Susan fick vi en rundvandring av en student som visade oss sjukhuset och lite av universitetet. Är ett väldigt stort sjukhus, har ingen liknelse med Sverige men är än så länge det största sjukhuset jag sett. Påminner i stort om sjukhusen i Sverige med uppbyggnad och den gång som gäller för patienterna iaf vad vi än så länge sett dock med en väldig skillnad i standard och kommunikationsmöjligheter som t.ex datorer. Eftermiddagen ägnade vi åt kaoset i staden och försökt att få en liten känsla för lokalsinne.

Redan på tisdagen borjade vi folja med ute pa avdelningen for att se hur de jobbar. Nar vi kom dit visade det sig att ingen verkade veta att vi skulle komma, vad vi gjorde dar eller vad vi ville. Men efter att ha forklarat vilka vi ar och vad vi ar har for att gora sa har det itne varit nagra store problem da alla ar valdigt hjalpsamma. Sa denna vecka ska vi folja med i arbete och forsoka se hur de jobbar, se hur allt fungera och skaffa fler kontaker och borja kolla om det ar ok att gora vara intervjuer.

I mandags foljde vi med pa med pa rondarbete och traffade tva Osterikiska lakarstudenter (valdigt manga lakarstudenter fran andra lander har) som vi hangt ihop med lite. Foljde med dem till en organisation som jobbar med att hjalpa patienter utan anhoriga och hjalpte till lite. Skillnaden har fran sverige ar att de anhoriga skoter om den som ar sjuk da det ofta ar brist pa personal och att kulturen verkar vara sadan. Sa alla de som ar pa sjukhuset och inte har anhoriga eller ar foraldralosa far i stort klara sig sjalva, ingen som tvattar, hjalper eller bryr sig om dem.

Idag har vi traffat nagra av sjukskoterskorna pa avdelning och presenterat oss och foljt dem lite.

Finns så mycket mer att ta med men det kommer i framtida inlägg.

Fridens Lilja