The Holy Grail,

Tiden springer den lame förbi. Nu mindre än 1 dag kvar och hemfärden stundar i horisonten.
Har den senaste veckan analyserat våra intervjuer och fixar med resultatet. Humöret är lite bättre och vi märker att iaf något börjar ta form och att det kanske kan bli något av denna tjocka och trögflytande röra trots allt.
Annars inte så mycket spännande som hänt, mest vardag och hårt plugg. Testat några nattklubbar här nere nu på senare tid. Varit ute med vårt svenska gäng och testat ett par ställen, vissa bättre och visa sämre. Musiken varierar från de olika ställen. Allt från glada 90 talet, till rock, pop, Rastafari, samma musik som hemma mm mm. Häromkvällen var vi ute med Nicklas och testade ett ställe som hade rocktorsdag, inte alls så dumt med några kalla till bl.a. Foo Figheters och Kings Of Leon.
I lördags bjöd vi familjen vi bor hos samt några fler som hjälpt oss här nere på middag, slängde ihop en potatisgratäng tillsammans med ett par rejäla köttfärsbiffar! Och ta mig satan Dennis, har fortfarande kvar rätta känslan trots åtskilliga packet nudlar här nere ;) middagen gjorde succé och uppskattades. Kul att träffa Kaiza och hans fru igen. Det blev en sen kväll då middagen skulle ha varit kl 21 men elen gick när vi lagade mat så maten blev färdig först till 2230. Bestämde oss även på kvällen för att följa med Thomas och Kaiza till den high school där de jobbar där det skulle vara en familjedag då föräldrarna kommer och hälsar på sina barn som bor på skolan. Så kl 0600 söndag morgon steg vi trötta ut ur huset för att bli upphämtade av Kaiza. Var en härlig dag och väldigt kul att få se denna skola som låg en bit ut på landsbygden. Började dagen med en predikan/mässa där vi blev presenterade för hela skolan som de två besökare vi var. Under dagen visade Kaiza och Thomas oss runt, blev presenterade för lärarna och kollade runt på området, pratade med olika studenter mm. Var en hel del ute i solen denna dag och missade fullständigt det här med solskyddsfaktor. Så väl hemma sent på kvällen ser man ut som en övermogen tomat i ansiktet, men har hoppet om att ja ska överleva denna lilla miss. Har jag klarat mig nästan 9 veckor här nere vore det ju tarvligt att snubbla nu på mållinjen.

Har köpt på mig en hel drös med saker som på något sätt ska med hem, har inte redigt listat ut hur det ska gå till ännu.

Igår kväll hände det, oväntat och helt otroligt. Vi smakade på denna mytomspunna, svårfångade Bananbryggda öl! Var bjudna till Kaiza och hans familj som hade lyckats få tag på det. Väldigt svårt att beskriva smaken på den, säger kort och gott: Annorlunda.

Detta blir det sista inlägg här inne för denna resa så istället för att läsa om allt jag är med om så kanske ni får tillfälle att prata med mig om några dagar istället! Så ni som messar och hör av er till mitt Ugandiska nr får förmodligen inga svar efter kvällen den 15 då ja tar mitt svenska nr i bruk igen ;)


Topp fem saker att sakna:
Familjen vi bott med, de som hjälpt oss samt personalen på Javas och God African Coffey
Mentalitet och öppenheten hos folket här nere
Att susa fram mellan trafiken på Boda-Boda
Hundarna och valparna
Nile Special, Nile Gold och Moonberg (första klassig öl som finns här nere)


“It Is Better To Keep The Devil You Know Then To Pray For The Angel You Don’t Know”

“A Cat In the Hat and That Was That”

Råttor Och Slit

Jajemännsan, har haft råttor i huset sedan i lördags morse 26/9. Vaknade tidig lördag morgon av att telefonen ringde och det var Alex från nedervåning, hon lätt skräckslagen och undrade om vi kunde komma ner och ta hand om en råtta. Då Mats är lika rädd för råttor som Alex så blev det min lott att gå ner. Visade sig att det var en råtta som var inne i ett av skafferierna och härjade runt. Så tillsammans med Irene så jagade vi ut den. Det var ju skönt att bli av med den, trodde jag ja. Nästa natt hade dom (två st!) hittat upp till vårat rum istället där de hållit till 3 nätter i rad! Dom vaknar till liv ungefär när vi släcker lamporna, börjar med att man hör hur de springer runt och prasslar runt papperskorgen på toaletten, tror att de håller till under badkaret och att det är den vägen de kommer in. De har varit och ätit på vår frukt och nallat till sig 5 par strumpor från Mats, jag har klarat mig smärtfritt förutom störd sömn. Men nu sedan i förrgår har vi faktiskt en katt boende uppe hos oss så de två senaste nätterna har det inte synts till några råttor. Trodde inte redigt ja skulle säga detta, men lite små charmigt med en katt, hund är dock bäst alla kategorier. Verkar som att det inte är helt ovanligt med rått-problem så här under regnperioden då de söker sig in.

Har denna vecka fortsatt att kämpa på med den ... ... ... uppsatsen! Och fixat, trixat, fifflat och donat med det etiska rådet här nere som, tillsammans med inkompetens från en av våra kontaktpersoners sida, fortfarande sätter käppar i hjulen för oss och bromsat vårat arbete med vid detta laget många dagar och många gånger tvingat oss lägga uppsatsen åt sidan. Men nu syns ett ljus i tunneln och tror att det ska reda upp sig, håller tummarna.

Men vilket härke det är att skriva denna uppsats. Man kan sitta i en hel dag och läsa vetenskapliga artiklar tills ögonen svider, inte prestera något, vad det känns som, då mkt lite hamnar på pappret men är på något sätt så här det visst ska vara, och rätt som det är så har man lyckats smälta det man överblickat, paletten faller ner och man lyckas skriva ihop ett hyfsat stycke, för att återigen ge sig på nästa del och börja om igen.

Lagom trött i huvudet tar man en Boda-Boda (MC) hem,

Finns ingen ork att ta sig genom trafikköerna,

Så att glida fram mellan bilarna med vinden i ögonen är det lättaste alternativet,

I en hastighet som gör att man får kisa ser man döden i vitögat i form av de avtecknande bilarnas skimrande lyktor,

Som silhuetter i mörkret avspeglas dom när dom susar förbi,

Och med mp3n i öronen med allt från en jazz/blues av Anna Christoffersson och Bo Kaspers Orkester, rock i självaste Mando Diao, Chris Cornell och Red Hot Chilipeppers anda till det lite hårdare progressivare Rage Against The Machines och P.O.D. så tar man sig rätt snabbt och smidigt hem,

Känslan är total.

Kunde inte låta bli att skriva den raden men lugna, det är nästan säkert.

Istället för att det ska ta mellan 1-2h med taxis så tar det med en Boda-Boda 20-30 min. Väl hemma är man lagom trött i huvudet och känns som att man dalat ner till en 3 årings nivå i tankeverksamheten. Men nästa morgon är man pigg och fräsch för att möta världens nya utmaningar och äventyr.

I kväll är det middag med Niklas och imorgon är det plugg och eventuellt utgång, inte helt spikat ännu och söndag blir det nog till att besöka ett Zoo tillsammans med familjen vi bor med.

”Hail Caesar, We who are about to die salute you”

Bröllop

Så i lördags var det dags för bröllop. Vad vi visste var att det skulle börja någon gång på mitt på dagen, varför ha en mer precis tid än så? Planen var att vi skulle få våra kostymer på förmiddagen, då de varit på kemtvätt, och att ja o Mats tillsammans med Irene (städerska/tvätterska/alltiallo) skulle ta oss till den kyrkan där bröllopet skulle stå. Var lite små sega efter att ha kommit hem lite senare än vad vi tänkt efter en kväll med det ”svenska gänget”. Men upp kom vi. Vid halvelva tiden lämnade vi huset och gick för att köpa en bröllops present, blev 6st glas, tydligen så ska man ge saker för hemmet och glas är visst någon standard sak som de flesta ger, så även vi. Sedan var det en mindre härlig färd in till stan, gå genom stan, byta taxis för att ta oss till en förort där vi klev och vid en kiosk för att vänta på ngt, allt detta i lite lagom stress då vi hade känslan av att vara sena och att klockan närmade sig tolv. Denna förmiddag/dag vår den molnfriaste dagen under vistelsen så att färdas i en lite lagom förstor kostym var sådär kul. Efter att ha väntat ett tag vid denna kiosk där Irene kände några så dök Alex upp (en av systrarna i huset) och undrare varför vi inte var i kyrkan?

Ja givetvis så levde vi ju i tron om att Irene skulle ta oss dit, vilket hon från början skulle ha gjort, men nu såg hon så frågande ut, suck! Men Alex körde oss till kyrkan så vi kom fram till halvett. Men när vi kom in i kyrkan insåg vi att det inte börjat ännu och att Thomas och Prossy (blivande frugan) inte anlänt och att vi inte var sist med att anlända. Det var många blickar på de två vita Mzungos som anlänt. Vi blev visade till vart vi skulle sitta, var så klart två platser reserverade och klara för oss längst fram, lite lagom obekväma att stiga fram där och sitta så långt fram och inte känna så värst många. Under tiden som det fyllde på med folk så var den typ av konfrancier/präst som pratade. Han talade så klart Lugandiska, men då de insåg att vi inte skulle förstå så mkt så kom det fram en annan kille som översatte allt till engelska också. Efter några minuter och efter att ha presenterat några präster som var här och hedrade bröllopet så hör vi hur han säger ”och så har vi våra bröder som rest en lång väg för att delta här idag” och han pekar på oss. När sånt här händer vet man knappt vart man ska ta vägen eller vad som förväntas av en och helst vill man gömma sig men lite svårt när man sitter längst fram. Men tittade nickande tillbaka och såg så tacksamma ut som möjligt. Efter ett tag då det fyllts på med en hel del folk började bröllopet och brud och brudgum anlände. Påminner om de bröllop vi ha hemma (har ju aldrig varit på ngt men iaf vad ja föreställer mig). En del kulturella saker som skulle avklaras, olika präster som skulle prata mm. Titt som tätt bröt kvinnorna ut i ett läte som inte går att skriva med ord men var iaf för att visa att man var lycklig, glad och att det var en stor dag.

Mot slutet var det dags för foton med närmsta familjen från båda sidorna och vi sitter så klart kvar och tittar och är nog lite borta i andra tankar då vi vaknar till liv av ”Mzungos”. Hmm det där känner vi nog allt igen, de måste tala till oss igen, damn it. Då skulle givetvis vi vara med på ett av fotona och fick kliva fram framför alla. Så småningom var denna akt avklarad och det var dags att bege sig till stället där mottagningen skulle hållas.

När vi anlände dit blev vi visade vart vi skulle sitta, så klart långt fram på bra platser bredvid de andra prästerna, som de svenskar vi är så är det lite obekvämt att bli så uppmärksammad och bli så favoriserade eller vad man ska säga. Här var det lite mer lättstämt än i kyrkan, musik och man turades om att gå upp och sjunga, eller ja sjunga, man tog på en bandspelare och mimade, vi gjorde inte detta, synd att överrösta alla med vår sköna stämma ;) när sedan brudparet anlände fylldes lokalen av detta glädjeljud igen. Sedan var det fullt upp med saker att avklara som att de olika familjerna skulle tala, brudparet skulle tala, prästerna skulle tala, tal till höger och vänster var det och man tröttnade lite. Det bjöds på mat och kaka. Mot slutet när folk började avta kom folk nu som då fram till oss och tackade oss! För att vi hade varit där och ”you have given this wedding power” och liknande saker, känns helt skumt då det är vi som känner oss hedrade av att få vara med och inte tvärt om.

Fick även en chans att prata lite med Thomas mellan allt som skulle avklaras, han var så genuint lycklig och glad, så kul att se honom, han tyckte det var så kul att vi kunnat vara med honom på denna dag. Väldigt kul att det betydde så mkt för honom och att vi fick vara där. Thomas är nog en av de ärligaste och godaste männsikor ja träffat, han har hjälpt och ställt upp väldigt mycket för oss genom att visa och förklara hur saker och ting fungerar samt åka runt med oss till höger och vänster första veckan då han inte vågade låta oss åka på egen hand förens vi kände staden lite bättre. Så kort och gott en härlig dag och enormt kul att få dela den med Thomas, betydde otroligt mycket både för oss och honom.

"Can't Stop the Spirits When They Need You,

This Life is More Then Just a Read Thru"

Analysernas mål, långt in i dimman

Ja så känns det nästan nu. Vi har fått våra intervjuer och transkriberingen är klar, bara resten kvar nu. Inte så bara har vi märkt, har nu börjat sätta oss in lite mer i hur vi ska analysera vårat material och satt oss in lite mer i metoden. Ja va ska man säga, skratta eller gråta, hopp eller förtvivlan? Ungefär så det är här nere och med denna uppsats, eller ja så mina polare som redan gjort uppsatsen också brukade beklaga sig så nu är det min tur. Har börjat läsa igen alla text som i ett material, är nästan 60 sidor vi skrapat ihop på våra intervjuer. Och lite lagom osäkra på hur vi ska kunna få ihop något av allt detta så igår kväll ringde vi vår handledare. Var rätt skönt att tala med henne och dämpa det orosmoln som börjat torna upp sig. Nu känns allt lite greppbart igen och vi ska börja med nya tag. Fick idag även ett mail med kommentarer från vår handledare med kommentarer så har en hel del att göra nu dagarna framöver. Börjat inse hur mkt det faktiskt är att göra med denna uppsats..

Har en del oklarheten kvar att ordna upp med Susan och skolan och det sätt saker och ting fungerar på här nere. Allt på avdelningen har fungerat bra, till stor del tack vara att vi själva tagit tag i saker och ting, men en del administrativt och byråkratiskt skit snack som jag verkligen tröttnar på nu då det måste klaras av innan vi åker hem igen. Är allt från att saker och ting ska fixas och hela tiden skjuts upp på grund av undanflykter och att man här nere inte gör det man ska när man ska det. Ett lysande exempel för att belysa hur det kan var här nere är hur läkare som har planerade operationer men helt plötsligt ”känner nog inte för någon mer operation nu, åker till stan istället”. Detta är ett exempel på något och en inställning som tyvärr genomsyrar mycket av samhället här nere fort man kommer upp lite i hierarkin. Visst ger nog en väldigt mörk bild just nu men ibland tar tålamodet slut. Finns helt underbara eldsjälar här nere också som sliter och gör underverk med de små medel och tillgångar som finns. Har nu idag efter lite på pushningar kommit i kontakt med, vad det verkar som, rätt kille för att fixa några saker. Och vips så är det inga problem när man väl står öga mot öga och vi ska komma tillbaka imorgon.

Idag har vi varit på den avdelning vi hållit till och tackat för att de har hjälpt oss och visat oss deras arbete. För att visa vår uppskattning hade vi hade köpt med oss bakelser till deras eftermiddagsfika vilket uppskattades mycket. Var även och hälsade på Lisa på hennes arbetsplats, hon jobbar som dr på infektion och sysslar med HIV/Aids patienter. Hon visade stället, hur det var uppbyggt och hur de jobbar, vilket var mycket imponerande måste jag säga, mkt fokus på att hjälpa och stötta patienterna i vardagen. Hade även ett ställe där de satt och jobbade och tillverkade små smycken, souvenir dit vi ska tillbaka och handla lite för att stötta dem.

Börjar verkligen sakna att ha tillgång till bra och regelbunden träning. Den fullständiga och totala utmattningen som fås på Thaiboxningen på ”Primat Lounge” hägrar i minnet. Men då även ”Mattan” ”T-Bone” även för oss dödliga är känd som ”Mats” är fast i träningsträsket så har vi faktiskt ett träningsschema vi kämpar på rätt bra med här nere, så att man inte ska falla helt o hållet i fysiskt förfall. Är ett upplägg med målet att man ska fixa 100st armhävningar i följd, precis avklarat 70 i ett set! Det du brorsan ;) annars så brukar vi promenera en hel del, många här nere åker taxis, special hire eller Boda-Boda vart man än ska men vi knallar allt på genom staden och de mål man har. Ibland förundras de över de promenader vi tar och att vi inte istället åker när vi ska någonstans. Och då är det ändå inga maraton vi vandrar, om vi går en sträcka på 20-30 min så är det tillräckligt för att folk ska höja på ögonbryna! Med träning följer kost, vilket inte är så lätt som man kan tro att hålla sig till ett bra och varierat matintag. Mycket av den mat som finns här nere är olika former av snabbmat med pommes till eller andra friterade tillbehör. Ofta kan man få hyfsad mat i någon av matsalarna på sjukan men då i form av kanske ris, matbananer, någon form av mjöldeg/klump tillsammans med kyckling, bönor, fisk eller kött. Men ska inte tro att det ät mkt kött på de stackars matbitarna, kycklingen är mest ben, fisken är mest ben med ett stort huvud och köttet även det mest ben så energi i form av kolhydrater finns det gott om.

Klädseln inför bröllopet, som är nu på lördag, är även det nu fixat,. Så fram tills dess är Bakgrund till uppsatsen som gäller och gräva ner sig i träsket med Vetenskapliga Artiklar.

Slänger upp några foton från staden, slumen och några till från Raftingen.

Solskyddsfaktor är bra att ha, Nilen brände som bara den, Fråga Mats lår som lyser i en härligt röd nyans, insåg snabbt att faktor 8 inte räckte utan lånade till oss lite faktor 30, och var gränsfall att det räckte.

"And I Saw God Cry In The Reflection Of My Enemies"

Ssese Islands

Detta inlägg är nu lite gamalt men inte blivit tillfälle att slänga upp det tidigare. Är nog en 3 helger sen när vi gjorde denna resa nu så är kanske skriven som att det var igår..

Helgen som var bestämde vi oss för att tillsammans med Björn fly från storstadens smuts, kaos och förorenade luft. Siktet var är Buggala, en ö i ögruppen Ssese Islands som ligger ute i Victoriasjön, där vi även hört att man ska kunna bada trots parasiterna som finns i Victoriasjön, de gräver sig tydligen in i huden för att leta upp vår kära lever och där inredda ett hem!
Att resa i detta land är inte en dans på rosor, så även inte denna gång, men resorna blir så här i efterhand rätt roliga ändå, men långt från roliga när man väl är där. Det ska från granstaden till Kampala, Entebbe, gå en färja som går direkt till Ssese Island och just den ö vi siktat in oss på. Dan innan vi ska åka får vi reda på att denna färja är trasig och är på reparation. Detta stoppar givetvis oss inte från att ta oss till ett ställe vi fått beskrivet som helt otroligt vackert och avskilt. Så istället för den korta vägen på ca 3-4h tar vi en längre resa som slutade på ca 7h. Vi träffas kl 11 på fredagen och planen är att ta oss landsvägen en bit ner i Uganda till Masaka, där byta färdmedel mot en hamn i Bukakata där avståndet vattenvägen inte är så långt från fastland och vår ö. Från denna hamn ska det vid kl 16 gå en båtfärja som vi kan åka med för att väl över på något sätt korsa ön på långsidan så att vi hamnar på rätt sida och vid byn Kalangala där det ska finnas ett gäng resorter.
Så inne i Kampala hittar vi en bus som säger sig gå mot vår riktning och ska avgå så fort vi hoppar på. Icke sa nicke! När vi betalt och suttit i närmare två timmar trångt och svettigt, då rullar bussen och vi kollar ängsligt på klockan, 3h tills färjan går. Inser även efter någon km att vi hamnat på förmodligen den sämsta buss av bussar, den går långsamt, orkar nätt och jämt upp för backarna och tar sats i nerföra, är mkt kuperat så många kullar att ta sig över. Buss efter buss kör om oss och chansen att hinna med färjan krymper för varje kulle vi kämpar oss upp för. Börjar vänja oss vid tanken på att leta upp ett alternativ till färjan framme vid hamnen. Anländer till Masaka där vi tar oss till en taxipark, förhandlar lite om priset för att ta oss till hamnen och klämmer sedan in oss i bilen, tre personer fram och fyra i baksätet beger vi oss tillslut iväg. Chauffören kör galet fort, i en bit över 100Km/h dundrar han fram på grusvägarna, förbi by efter by, cyklist efter cyklist för att ungefär halvvägs stanna av ett obehagligt ljud från motorn. Chauffören går ut och lyfter på motorhuven och rynkar på pannan. Efter lite pill och försök med att springa igång bilen ger vi upp och börjar kolla efter andra fordon på vägen för att eventuellt kunna lifta. Rätt som det är dyker det upp en mindre lastbil med öppet flak som vi får åka med för en billig penning. Sagt o gjort hoppar vi tre upp på flaket, tillsammans med en far och hans två arbetande söner och med en väldans massa säckar socker. Konstigt nog den delen av resan som känns mest säker och tillförlitlig, rätt härligt att sitta med vinden susande genom håret och se på landsbygden från ett lastbilsflak. Väl framme i hamnen, vid ca 17 tiden ser vi hur färjan vi skulle med nästan redan är över. Så istället fixar vi en fiskebåt som kör oss över. Fiskebåtarna här nere är inte så små utan tänk er en trä eka, säkert 15 m lång, 2m hög med en utombordare på, faktiskt otroligt stabil i vattnet. Sen går saker ting rätt smärtfritt. Väl framme på vår ö är det som att komma till en oas, inga som springer efter en och vill ha något i utbyte, knappt att människorna märker att tre vitingar klivit i land, härligt värre. Tar oss ytterligare ca 1h att ta oss till den resort vi bestämt oss för och anländer precis i skymningen. Gör inte mkt mer än att kommer till ro i vårt boende, äter, tar några ”kalla” och i säng för att invänta morgondagen och få se hur det ser ut i dagsljus.
Visar sig vara ett mindra paradis med lång vit strand, lite folk, fiskare och fiskebåtar och lite backpackers. Så blir en helg utan klocka, stress, uppsats och med strålande väder hela lördagen med en bok i handen.
Gick på lite upptäcktsfärd in i skogen. Hade hört talats om någon genväg genom skogen upp till toppen på ön där det ligger en liten by som vi åkte genom på vägen till vår resort. Så hör oss för om i vilken riktning denna genväg ska finnas, får höra att de flesta brukar ha med sig en guide när de ska gå i skogen, phh tänkte vi, tre killar med äventyr i sikte, inte behövs det någon guide, så långt är det ändå inte till byn och ska ju finnas en stig någonstans. Så med vattenflaskan redo och ett par oslagbara Converse på ger vi oss iväg. Fick någon gånger känslan av att en guide kanske inte varit helt fel. Men hittade tillslut ngt som liknade en stig, och kan ju säga att skog/snår/tät vegetation här nere inte är i närheten av hemma, om man går med en lucka med 3 meter mellan varandra är det knappt man ser den framför en. Vid något tillfälle tog ”stigen” slut och det gick inte att fortsätta för denna täta mur av vegetation. Men efter lite å och men så hittade vi rätt stig och kom upp på toppen.

Hemfärden tillbaka till Kampala tog även den mer eller mindre en dag. Sö kl 8 är vi i en liten ”hamn” där vi ska åka i en av dessa fiskebåtar den längre färden över Victoriasjön till Entebbe, istället för den krångliga väg vi tog till ön. Denna dag var det lite småtaskigt väder med gråa moln och vindar som tilltog. Resan tog en 4h och under dessa fyra timmar hade vi 5 motorstopp där vi flöt planlöst på sjön (ett mindre hav), som vid det här laget börjat gå lite vit. Båten har med sig två utombordare, vilket vi kanske skulle ha reagerat över det lite tidigare för kom inte långt innan vi fick första motorstoppet. Efter 4:e stoppet ger de upp på den motor som var påkopplad och byter, denna motor la bara av 1 gång ;)








Testade även under denna helg på att svinga mig fram i en lian, just det lian. Barnasinnet tog helt över när vi var ute och promenerade och ner för några av träden hänger helt perfekta lianer och frågan ”håller de verkligen” dök genast upp. Sagt o gjort, de håller! En sak att bocka från ”Listan att göra innan... ”slänga sig fram i en lian” check.


”Vem är störst o starkast i skogen ...”

Amores Perros

Transkribering, Magsjuka, Rafting och Hundar

Denna vecka har vi trots allt fortsatt med intervjuer och transkribering. Är nu uppe i 5 intervjuer som är transkriberade och klara och har tänkt att klara av den 6:e och eventuellt sista nu om två timmar, wohoo. Vårat upplägg har i stort sett varit att dyka upp på avd, leta upp Margaret (huvud ssk som hjälper oss) och sen har hon valt ut någon åt oss att intervju. Kanske verkar lustigt att inte bestämma och boka in tid i förväg men kvittar om man försöker och lägga upp en plan eller bestämmer ngt med någon här nere för håller ändå sällan, inte än så länge iaf vad jag varit med om, som nu ikväll dök vi upp på avd och skulle ha gjort vår intervju med kvälls sköterskorna, vilket givetvis inte gick för var ju plötsligt bara en som jobbade och inte två som det skulle ha varit. Man kan stå och prata med någon, bestämma ngt och sen följande dag när man dyker upp mötas av ”ja just det” rätt frustrerande när man försöker att iaf göra någon typ av planering. Som denna vecka var vår plan var att bli klara med intervjuerna men har två gånger dykt upp på avdelningen och gått därifrån utan någon intervju trots att dessa dagar ska ha funnits folk att intervjua men sen inte varit där när vi kommer.

Har denna vecka haft andra slängen av magsjuka, underbart, NOT! Känner sig energi- kraftlös och som en härlig baksmälla som inte ger sig i första taget. Men nu har det gett med sig och maten stannar kvar där den ska och krafterna är tillbaka. Vilket behövdes till lördagens strapats. Var och gjorde en dags Rafting på Nilen, As ballt! En hel dag paddlandes på Nilen, ta sig förbi forsar och fall, för de som gjort rafting så var det ett bra gäng forsar som klassas som 5:or. Vi var ju givetvis inställda på att köra fullt ös och hitta likasinnade för att få en båt som ville satsa, man är ca 6-8 pers/båt. Hittade redan på bussen ett gäng i vår ålder och som ville satsa fullt på dagens forsar. Så började dagen med frukost på ett camp tillsamman med alla andra, var ca 60 pers som skulle vara med idag så var nog en 6 båtar. Sen bar det iväg. Väl ute på Nilen börjar vi med genomgång med vår guide som vi blivit tilldelade, som vi övertygade om att vi ville satsa på de stora vågorna och forsarna ;) efter lite genomgång om hur vi skulle göra i olika situation, som när båten välter, man flyger ut eller sugs ner i forsen så började det. Redan i första forsen (klass 5) så flög fyra av oss ut, otroliga krafter och helt omöjligt att hålla sig kvar för oss fyra som satt fram. Lite läskigt när man sugs ner i strömmen, inte vet vad som är upp eller ner och känner någons fötter mot huvudet. Men efter ett par sekunder så ploppar man upp, skönt med en bra flytväst men långa sekunder. Så fortsatte dagen och föll/flög ur totalt fyra gånger tror jag. Då vi var den båten som ville satsa mest och visat att vi kunde klara av ett par bra forsar fick vi efter lite övertalning ge oss på en ström som inte var tänkt för dagen (även denna klass 5) med namnet ”Chop suey”!! Ni som kan er musik kan föreställa er vilken låt som for i huvudet och hur peppande det var. Så dagen fortsatte som det, lite lagom stekt av solen, åt lunch i båten. Efter ca 7 h steg vi iland, lagom full pumpade med spänning, adrenalin och en bra dos Nilen vatten i magen. Därefter åkte vi till en camp på en kulle precis ovanför Nilen där vi åt grillat, drack ett par öl, umgicks med massa folk från dagen, kollade på en inspelad film från dagen, blev en lite små sen kväll. Snackade en hel del en rackarns trevlig amerikan och austrilensare. Så idag bara tagit det lugnt på den camp där vi sov och sen tagit oss tillbaka till Kampala för att nu äta lite och förhoppningsvis få vår intervju senare.

Annars går allt i sin lilla takt här nere, tidiga mornar sena kvällar, långa dagar korta nätter, lugnet där vi bor - kaoset i stan. Bra mat – dålig mat, gasande sol - skyfall från himlen, tider som hålls – tider som inte hålls, trafikstockningar – fri väg and so on.

Hundar är bara för underbara, tveklöst, rättframma, trogna, lojala, utan baktankar och utan att kräva något i gengäld. Här i huset där vi bor fanns det när vi kom en fruktansvärt skygg och blyg liten tik. Men efter en två veckor så hade ja lyckats charma henne till att våga komma och hälsa, även om hon beter sig mkt underlägset. Men nu möter hon oss dagligen vid grinden viftandes på svansen. Andra veckan så skaffade även en av systrarna i huset en härligt vild liten hundvalp. Den behandlas väl sådär och är instängd i någon form av hönshus en hel del av dagarna så brukar på kvällarna släppa ut honom och busa lite.

Nu i veckan reagerade både jag och Mats av att vi två kvällar i rad inte mötes av tiken vid grinden och inte heller såg henne runt huset. Nu vet vi varför, tillökning i familjen! hon har ett liten skyffe som finns på tomten, där hittade vi henne liggandes och fullt upp med ca 6st helt underbara valpar. Kommer nog bli till att spendera en hel del tid med dessa små under.

I veckan har det regnat en hel del och det börjar märkas att regnperioden är på inmarsch. Har de senaste dagarna kommit en regnskur lagom till eftermiddagen, kommer som på beställning.

”Man får vara glad o finnas till o vara en hund”